Smarta elitsatsningar
Högskoleministern vill ha mer bredd i spetsen.Foto: Bertil Ericson SCANPIX
Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Lars Ohly framhöll tidigare i somras i en intervju i Dagens Nyheter att: "Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. /.../ Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid (apropå spelare som väljer klubb efter inkomst, min red.)."
På journalistens fråga om inte samma resonemang skulle kunna tillämpas på uppfinnare och entreprenörer svarar Ohly: "Samhället är inte en fotbollsplan. När jag pratar om elitens betydelse i idrotten handlar det om den upplevelse det innebär att se på bra idrott, i kombination med den positiva effekt eliten har på breddidrotten".
Den sista meningen är central eftersom Ohly menar att eliter inom idrotten får återverkningar på den breda idrotten. Att sådana effekter inte skulle kunna påträffas i andra sammanhang betvivlar jag.
Den svenska utbildningens problem beror på en rad faktorer. Men en viktig förklaring är att skolan länge tilläts förfalla till att bli en förvaringsplats för medelmåttor. Elever med stora behov förbisågs samtidigt som de duktiga eleverna, årskurs efter årskurs, lämnades åt, i bästa fall, självstudier. I värsta fall gick samhället miste om potentiella stjärnor på grund av understimulans.
Denna dystra verklighet ska ställas mot det faktum att vi är en del av en globaliserad värld där konkurrensen om framtidens lösningar är stenhård.
Hur ska svenska medelmåttor någonsin kunna konkurrera med indier och kineser? Att det är viktigt att vi inte konkurrera med låga löner poängteras ofta från vänsterhåll. Men vad sägs om att konkurrera med spets och kompetens istället? Spetskompetens rent av?
"Vi har inte tillräcklig bredd i spetsen" sade högskole- och forskningsminister Tobias Krantz tidigare i veckan när han presenterade Forskningsberedningens rapport "Forskning formar framtiden". Bland de tjugo förslagen valde Krantz att lyfta fram satsningen på elitprogram för yngre forskare.
Det gjorde Han rätt i; Sverige behöver fler forskare i det internationella toppskiktet. Samtidigt vittnar rapportens ansats om att elitsatsningar inte behöver stå i motsättning till kvalitetssatsningar på bredden. Mycket insiktsfullt konstateras att bra basutbildningar är en förutsättning för efterkommande elitutbildningar.
Även intentionen om att fortsättningsvis sträva efter att öka kopplingen mellan lärosätena och näringslivet är lovvärd.
Forskningsresultaten måste i större utsträckning kunna omvandlas till lönsamma innovationer. Såväl samhället som individen har mycket att vinna på en sådan utveckling.
Samtidigt slog Krantz fast i förordet att "Kunskap är viktigt också för sin egen skull". Balansgången mellan dessa intressen är delikat.
Frågan som blir allt mer akut handlar om hur Sverige ska kunna behålla sin konkurrenskraft och position i välståndsliggan. Kvalitet framför kvantitet, universitet som gör det de är bäst på, i kombination med satsningar på ungas utbildning i allmänhet och på drivna forskare i synnerhet, kan vara svaret på frågan. Oavsett vad Lars Ohly tycker.