Snar sorti för kaxigt parti?

Politik2008-03-18 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Är junilistans saga all i svensk politik? Mycket tyder på det efter att grundaren och partiledaren Nils Lundgren aviserat sin avgång. Även om Lundgren själv inte tror att hans person betyder särskilt mycket.
Men där har han förmodligen fel. Junilistan är ett litet och dessutom tvärpolitiskt parti, och för sådana betyder partiledaren inte allt men oerhört mycket. Och studier som gjorts av statsvetare i Göteborg visar att en fjärdedel röstade på partiet i EU-valet 2004 enbart för att de uppskattade Lundgren.

Lundgren avgår inte bara som partiledare, han avstår också från en fortsatt karriär i EU-parlamentet efter nästa val 2009. Han lämnar alltså den politiska scenen helt, även om han kommer att fortsätta som fri debattör i EU-frågor.
Junilistan är ett enfrågeparti, även om de själva hävdar motsatsen. Och de har följaktligen endast manöverutrymme på de egna villkoren, vilket är EU-valen. Därmed finns det faktiskt anledning att förvänta sig partiets sorti från scenen. För om man förlorar affischnamnet har man inte så förfärligt mycket mer att komma med ens i det kommande EU-valet.

Detta är ett kärvt men ovillkorligt faktum. Partiet fick inte mer än någon halv procent i riksdagsvalet 2006, vilket står i bjärt kontrast mot det sensationella genombrottet i EU-valet två år tidigare, då ett gäng äldre herrar dök upp från ingenstans och kapade åt sig tre parlamentsplatser.
Junilistan är politiskt intressant om inte annat för att partiet har skapats av just den kategori personer som enligt all konventionell politisk logik inte borde kunna dra till sig röster: äldre, rätt förmögna och relativt politiskt oerfarna män. Men det var precis vad radarparet Nils Lundgren och förre riksbankschefen Lars Wohlin var.

Svensk medias intresse för junilistan har därför aldrig nått upp till de nivåer Feministiskt initiativ förärades med, vare sig före eller efter valet. Speciellt inte efter. Detta därför att junilistan till skillnad från Gudrun Schyman och hennes kamrater är riktiga outsiders, utan ideologiska och sociala bundsförvanter på redaktionerna runt om i landet. Att vara feministisk politiker är att posera som uppstickare. Att vara pensionär och politiker är att vara det på riktigt.
Att man därför kunde ta hela tre mandat i EU-valet är ett gott betyg till svensk demokrati, oavsett om man håller med partiet i sakfrågor eller inte. Säga vad man vill, men försvinner junilistan måste man ändå säga att Lundgren och hans grånade garde lyckades visa att det finns utrymme för äkta etablissemangskritik i svensk politik.