Debatt
Nu i pandemins tider ställs problemen på sin spets. Nu kommer socialisten fram i oss alla, häcklar Lena Andersson nedsättande i Dagens Nyheter på påskdagen. Hon gör sig sedan till uttolkare av det liberala alternativ som innebär att vi inte kan låta vårt framtida samhälle formas av en politik som har ”nöden som ideal”. Det kommer att bli ett samhälle för ”missnöjda, fattiga och uttråkade”, menar hon. Hennes artikel följs upp dagen efter av DN:s huvudledare, som sjunger globaliseringens lov och med nyliberala ord utmålar kraven om en nödvändig ansvartagande omställning av marknadsekonomin ”som en både futtig och farlig dröm”. Tillbaka till det fria liberala marknadssamhället så fort som möjligt är deras paroll.
Men tanken på återgång till det samhället delas inte av Arundathi Roy, den indiska författaren med världsrykte, som tillåts komma till tals i samma tidning utifrån exemplet Indien, (och USA). Att Coronapandemin kräver en förändrad värld med ett annat sätt att leva blir självklart för henne. Om vi menar något med medmänsklighet så måste vi se på världen med andra ögon. Kapitalets globalisering är inte lösningen. Marknaden måste tvingas till ett solidariskt omtänkande och de gigantiska vinsterna omfördelas rättvisare.
Men hur ska det gå till? Räcker demokratins verktyg? Vi vill ju inte ha en totalitär lösning. Och ändå krävs lydnad som underliggande premiss. Fria åsikter är själva grundförutsättningen men det räcker ändå inte. De fordras fria val där valda representanter fattar avgörande beslut utifrån alla tänkbara vetenskapliga och humanitära råd och juridisk expertis. Men då krävs också att vi accepterar våra valda politikers beslut. Beslut som måste grundas i politiska program, där helheten ges företräde framför kortsiktig politik. Jag känner det nödvändigt att återknyta till idén om den starka staten och de reformstrateger som hjälpte politikerna att omforma efterkrigstidens svenska samhälle utifrån sociala ambitioner att lindra nöd och brist. Resultatet blev ett välfärdssamhälle att leva gott i.
Den drömmen måste hållas levande.
Social Demokrati, med en betoning på orden åtskilda, upprepade Håkan Juholt gång på gång som nyvald socialdemokratisk partiledare. Det gjorde ett starkt, nästan bedövande intryck och allt kunde för en kort tid uppfattas som ett tillfrisknande efter en tids eftergiftspolitik och en beredskap till politisk strid med den nyliberala tron på kapitalets undergörande krafter. Nu väntade en strid där den sociala verkligheten skulle fälla sitt rättvisa avgörande. Men ack, nej, några enskilda misstag drev den nya politiska ledaren ut i den ”politiska kylan” och socialdemokratin slog till reträtt och försökte följa i de liberala spåren istället för att tro på de egna rättviseparollerna om en socialt betingad politik i alla dess aspekter.
Vi får inte nu låta medier driva fram motsättningar som vi måste överbrygga. En sådan uppfattning, trots vad det ledande tidningsorganet tycker, borde vara att ett överkonsumerande och orättvist samhälle måste göras om. Att den globaliserade marknadsekonomin måste tyglas. Det går att förena liberalismens frihetstänk med den socialistiska tanken om trygghet och rättvisa. En demokrati med sociala ambitioner. En social frihetlig demokrati. Någon annan form av demokrati finns inte. Det är tydliggjort nu.