Politiker och forskningen sysslar mycket med om vilket som är bäst, samhällen med stora klyftor och ojämlikhet eller jämlika samhällen med så små klyftor som möjligt.
Politiskt är skiljelinjen klar. Partier till höger vill öka klyftorna och tror på större lönespridning och att ojämlikheten är utvecklingsdrivande. Partierna till vänster vill minska klyftorna och är övertygade om att jämlika samhällen blir bättre för folkflertalet och gynnar både starka och svaga.
Utvecklingen i världen och i Sverige går dock mot ökande klyftor och de rika blir bara rikare och rikare, medan gruppen fattiga ökar. Inte ens i det tidigare lyckolandet USA är det lätt och knappast möjligt, att gå från djup fattigdom till att bli framgångsrik och rik.
Nobelpristagaren Joseph Stiglitz senaste bok The great Divide, Den stora klyftan, visar på de enorma klyftorna som finns i USA. Den rikaste procenten av befolkningen kontrollerar 40 procent av kapitalet. De har ökat sina inkomster med 18 procent de senaste tio åren medan medelklassens inkomster minskat.
Män med gymnasieutbildning i USA tjänar 12 procent mindre nu, än för 25 år sedan. 40 miljoner människor saknar sjukförsäkring i USA.
Både forskare och politiker intresserar sig för möjligheterna till social mobilitet. Alltså möjligheten för en som föds i en arbetarfamilj och bor i områden med arbetare och går i skola med arbetarbarn, om de kan skaffa sig en högre utbildning och få jobb som ger mer i lön och högre status än föräldrarnas.
Forskningen visar att det sociala arvet är väldigt starkt, då det inte bara handlar om ekonomi, utan också om socialt kapital, utbildning, familjeförhållanden och om det är ensamstående föräldrar.
Klassamhället och det segregerade samhället där rika bor, går i skola och umgås i sina bostadsområden och de fattiga bor segregerat, går i samma skolor och umgås med likasinnade sätter starka spår. Där skapas det sociala arvet som präglar människor hela livet.
Det påverkar hälsan, dryckes- och rökvanor och även livslängd. Rikemansgetton och fattigmansgetton stärker det sociala arvet.
Vad kännetecknar då samhällen med hög social mobilitet? Jo, då handlar det om mindre segregation boendemässigt, en jämnare inkomstfördelning, högre kvalitet på grundskolan, mer socialt kapital och mer stabila familjeförhållanden (färre ensamstående föräldrar och mindre missbruk i familjen).
För politikerna finns åtgärdslistan sålunda klar om man vill bryta det sociala arvet och ge alla större chanser att efter förmåga forma det bästa livet. Vi måste alltså bygga bostäder i olika hyresnivåer inom samma område, så alla har råd att bo där och mötas i affären, i skolan, i idrottsklubben och alla föreningar i området. Det blir inte bra när barn från Visby innerstad aldrig får träffa barn från Gråbo.
Gråboskolan är en av öns bästa skolor, som har alla förutsättningar att ge alla barn som går i Gråboskolan en chans att påbörja klassresan.
En jämnare inkomstfördelning får vi genom att höja ingångslönerna och slåss för en jämnare inkomstfördelning lönemässigt, men också använda skatterna för utjämningen och stötta ensamstående familjer ordentligt så de klarar sig bättre och kan göra klassresan.
Det sociala arvet är starkt, men det går att bryta om den politiska viljan finns.