Trots att regeringen har tvingats arbeta med en borgerlig budget under det första halvåret av regeringstiden, har man hunnit med att uppfylla nära 100 av 105 vallöften.
Detta sker ofta utan uppmärksamhet av media för de prioriterar hellre skandaler än positiva saker. Dessutom får man leta ordentligt för att hitta de uppfyllda vallöftena.
Bland det som beslutats finns: Investering i bostäder, infrastruktur, järnväg, exportfrämjande, minskat sjuklöneansvar för arbetsgivare, kunskapslyft, extratjänster, traineejobb, 90-dagarsgaranti för unga, avskaffa Fas 3, innovationer på landsbygden, bort med bortre parentesen i sjukförsäkringen, lägre pensionsskatt med mera.
Flera av dem är ännu inte genomförda och syns därför inte ännu. Men det är ändå bra jobbat av en minoritetsregering som får kämpa i motvind.
Men alla beslut är inte odelat bra. Höjningen av a-kassan berör bara dem som nyligen blivit arbetslösa. Den som redan har varit arbetslös ett tag får ingen höjning. Däremot passar några a-kassor på att höja avgiften för de ökande kostnaderna och då får alla betala. För många blir det alltså en sänkning med några tior i stället för höjning. Hur tänkte man där?
Skandalen i Kommunal är en katastrof för fackföreningsrörelsen. Det verkar som om några fackliga företrädare har blivit fartblinda då de umgåtts för mycket med chefspampar i förhandlingar och ”smittats” av deras lyxliv.
Det har på något sätt blivit normalt att leva så. Kanske ska man inte tillåta valda att sitta längre än några perioder för att undvika sådant? Kanske ska man ha direktval av förbundsstyrelse så att alla får en chans att medverka mer direkt på demokratin i facket?
Sedan finns det rena karriärister. Jan Emanuel Johansson är en sådan som har kommit upp sig genom smart marknadsföring av sig själv. Han lever numera som en direktörspamp. Och till råga på allt fick han hjälp av före detta ministern Per Nuder att sälja sitt bolag till riskkapitalister.
Daniel Suhonen kartlade för några år sedan i Tiden ledande socialdemokrater som gått över till Svenskt näringsliv. 1995 till 2006 hade 13 av 44 ministrar hoppat av till storföretag och riskkapitalister där de numera arbetar mot den politik de en gång var en del av.
Med höga löner har de lockats över till dem. Man kan undra vart deras ideologi tog vägen?
Glappet mellan väljare och partiledning har ökat under åren, ideologin har haltat när man försökt anpassa sig till andras politik.
Det kanske finns en anledning till att Socialdemokraterna har rekordlåga opinionssiffror? Vi behöver inga fler skandaler eller karriärister. Vi behöver en politik som tydligt står på den lilles sida.