Under året har jag deltagit i två seminarier om våra socialförsäkringssystem. Vid båda har gräddan av kunniga samhällsdebattörer medverkat. Jag uppskattade särskilt Joakim Palme och Barbro Westerholm. Man ska inte tala om en dams ålder, men hon är född 1933, är folkpartist och bekräftade att det finns goda människor även där.
Många månader senare är det några huvudintryck som hänger kvar. Det är Sveriges kvinnor som är de ekonomiskt stora förlorarna. Något som knappast diskuteras överhuvudtaget. Inte ens nämnvärt av kvinnorna själva. Självfallet en fråga som vi män har minst lika stort ansvar för. Det är ju vi som blivit vinnare på kvinnornas bekostnad.
Ingen framtidsbransch
Häromdagen redovisades att var fjärde anställd i hemtjänsten överväger att byta jobb. Orsak: stressen, ofrivillig deltid, delade turer och förhållandevis låga löner. Största gruppen som överväger att sluta återfinns i åldersspannet 18 till 23 år. De ser inte äldreomsorgen som en framtidsbransch.
De ser äldreomsorgen som ett politikerområde där de alltid får höra att det saknas tillräckliga resurser. Det ökar ju knappast antalet sökande till Vård- och omsorgsprogrammet. Budskapet är, vi har inte råd helt enkelt att satsa mer. Är det verkligen så?
När Sverige var ett ”fattigare” land, i början av 1970-talet, påbörjades ett av våra största välfärdsbyggen, uppbyggnaden av vår förskola. Kvinnorna strömmade ut på arbetsmarknaden, fick egna inkomster, samtidigt som näringslivet och kommunerna behövde anställa.
Det innebar att stat och kommun kraftigt ökade sina skatteintäkter, vilket i sin tur innebar att vi kunde bygga ut välfärdstjänsterna än mer. Inte så svårt att förstå, allt hänger ju ihop.
En rapport ”Åtstramningens pris”, (Szebehely-Ulmanen 2012) visar att de offentliga resurserna till äldreomsorgen perioden 1990-2000 minskat med femton procent och mellan 2000-2010 med åtta procent.
Döttrarna står för omsorgen
Var fjärde plats på äldreboende har försvunnit under 2000-talet. Har då hemtjänsten kompenserat minskningen? Ja delvis, men inte fullt ut. Konsekvenser?
Mer anhörigomsorg och mer privat köpt hjälp med stöd av RUT, ju högre inkomster desto mer köp. En utveckling som står i motsatsförhållande till vår lagstiftning.
Det är döttrarna till sina åldriga föräldrar som står för anhörigomsorgen. Sannolikt är det en påtvingad ökning. Den är knappast frivilligt vald, varken av de gamla eller av de anhöriga. Det är istället en följd av åtstramningarna inom äldreomsorgen.
Klassmönstret
Här slår också klassmönstret igenom. Mer köpt hjälp bland äldre med högre utbildning, men inte bland de med lägre utbildning. En given konsekvens blir att kvinnorna, oftast ofrivilligt, får välja att jobba deltid eller helt avstå från arbete. Det senare särskilt påtagligt bland kvinnor i åldern 55-64 år. Jag ska i en kommande krönika beskriva vilka ekonomiska konsekvenser kvinnornas anhörigomsorg får.
Varför diskuterar vi motiven för skattesubventioner av restaurangbesök, men inte hur vi ska finansiera morgondagens välfärd? Är det viktigare att få låg moms vid krogbesök än att få god äldreomsorg? Frågan är inte om vi ska höja våra skatter, utan istället: Ska vi fortsätta sänka skatterna?