Solidarisk biståndspolitik behövs
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sällan talar hon i positiva ordalag. Som ny biståndsminister höll hon flera tal som kändes som ljuv musik. Men snart kom missljud in och hennes framträdanden blev onjutbara. Det blev alltmer uppenbart att hon höll på att reva seglen på ett av Sveriges flaggskepp.
Udd mot biståndsministern
Kritiken har ökat och en debatt har blossat upp med vass udd mot biståndsministern. För några månader sedan tog de gamla Sida-cheferna Carl Tham och Bo Göransson bladet från mun och sågade regeringens biståndspolitik jäms med fotknölarna.
Men inget är nytt under solen. Biståndsdebatten har långa anor i vårt land. Den började redan då Olof Palme formade biståndspolitiken för 50 år sedan och det första biståndsorganet bildades, Nämnden för internationellt bistånd (NIB). Den ansvariga ministern Ulla Lindström kände sig överkörd och var ilsken. "NIB-affären" rasade, som ledde till att Sida etablerades under stabil ledning av Ernst Michanek. Sedan har debatten om biståndet kommit och gått. Biståndets effektivitet har ifrågasatts och utretts. Gör det någon nytta? Hur når man ut till dem som behöver? Kan biståndet utveckla ett samhälle långsiktigt? Hur komma förbi korruption? Vem når de bästa resultaten, staten eller folkliga organisationer?
Frågetecknen är många. Men utropstecken är fler, som visar att bistånd betyder liv, betyder förändring och utveckling, och påskyndar demokratisering.
Vi som har det bra
Under flera decennier präglades debatten av krav från frivilligorganisationer att nå upptill ett anslag på en procent av BNP. Så skedde till slut, men nu skall det dras ner, har biståndsministern deklarerat. Tydligen ingen prioriterad fråga för regeringen. För socialdemokraterna är biståndet däremot en ideologisk grundsten, som heter internationell solidaritet och lagd på plats sedan länge. Som signalerar att vi som har det bra skall stödja dem som har det sämre. Svårare än så är det inte att förklara biståndet och välfärden.
Gunilla Carlssons utstuderade retorik bäddar för nedskärningar. Den göder också en kritik mot biståndet som finns i mörka underströmmar i samhället.
Antalet biståndsländer har redan drastiskt skurits ner, från 70 till 33. Det senaste okänsliga penndraget är halvering av det för frivilligorganisationerna viktiga informationsanslaget.
Därför måste vi hjälpas åt
I några fall ser jag att det leder till att en unik Hiv/Aids-information i Tibet hotar upphöra, att verksamhet för att uppmärksamma miljökatastrofen vid Aralsjön upphör, att opinionsstöd till kvinnoorganisationer i krigs- och konfliktområden minskar. Vad ligger bakom?
Biståndet behövs nu mer än någonsin efter finanskrisen och för att möta klimathoten. För att utrota fattigdom, för att stötta kvinnor och för att säkra barns rätt till liv och utveckling.
Vår värld är orättvis. Men alla människor är lika mycket värda. Därför måste vi hjälpas åt. Därför behövs en solidarisk biståndspolitik.