Läkare Utan Gränser är en av de mest hedervärda och aktade organisationer jag känner till. De ger ut en tidning som heter Direkt.
I det senaste numret finns flera artiklar om de insatser organisationen gör på olika håll i världen, insatser som helt saknar sådana spektakulära inslag som Greenpeace brukar kännetecknas av. Läkare Utan Gränsers insatser kännetecknas alltid av viljan att rädda liv och hjälpa människor utsatta för krig, epidemier eller naturkatastrofer.
En av artiklarna väcker en hel del tankar. Den handlar om jordbävning eller väpnad konflikt, ebola eller malaria, Afrika eller Asien. Vad är det som avgör vilken kris man väljer att stödja som bidragsgivare och vilken väljer man bort?
Alla minns vi tsunamin 2004; efter åtta dagar stängde Läkare Utan Gränser sin öronmärkta insamling eftersom man fått in så mycket pengar (40 miljoner euro) och det var osäkert om man skulle kunna använda mer pengar än så till den akuta insatsen. Ungefär samtidigt pågick i Darfurprovinsen i Sudan vad som skulle bli känt som sin tids värsta humanitära katastrof, befolkningen utsattes för systematiskt våld och terror. En obeskrivbar katastrof uppenbarades. Men till skillnad från tsunamin var det en helt annan sak att samla in pengar till Darfur. Varför är det så? Varför väcker den ena nöden mycket större engagemang än den andra?
Hanna Zagefka, psykolog och forskare vid Royal Holloway-universitetet i London har visat att det finns ett starkt samband mellan vår känsla av identifikation och viljan att skänka pengar till hjälporganisationer.
En annan sak som bestämmer viljan att hjälpa till är att man måste känna sig övertygad om att pengarna verkligen kommer att göra nytta. Det finns ytterligare ett argument och det kan te sig svårt att förstå eller att ta till sig, det är tron på en rättvis värld.
Det är en sorts moralisk balans som innebär att man själv kan styra sitt öde och resultatet kan bli att man kan välja att lägga skulden på de drabbade. Väljer man att tänka så är det lättare att skänka pengar till naturkatastrofens offer än till de som är offer för en väpnad konflikt eller förföljelse.
Ett annat resonemang kan man finna när det gäller Syrien och det är det faktum att folk föredrar att hjälpa människor som man anser tillhör samma grupp. Om man inte tillhör ”vår” grupp i västvärlden spelar det ingen roll att de flesta är helt oskyldiga till konflikten, till exempel alla barn.
Men man behöver inte välja, bli månadsgivare och låt Läkare Utan Gränser avgöra hur och var ditt stöd bäst kan användas. Var helt enkelt solidarisk.