Solidaritet för trygghet. Det var mottot under partikongressen i oktober 1972. Jag hittade i mina gömmor en skrift med Olof Palmes och Arne Geijers tal vid partikongressen. Det är så länge sedan att det nog är säkrast att nämna att Arne Geijer då var LO-ordförande.
Det var ju en självklarhet genom alla de framgångsrika välfärdsåren att partiet och fackföreningsrörelsen gick armkrok, särskilt inför ett val. Det var en styrka som idag inte riktigt består. Kanske för att man tror att Sveriges befolkning har blivit medelklass. Men glöm inte att de flesta ändå arbetar inom industriproduktion och byggen av olika slag, inom sjukvård och serviceyrken.
Bara ett arbetareparti
Här finns en del att fundera över inför den stundande extrakongressen. För det finns bara ett arbetarparti, det gamla trogna Arbetarepartiet. Inte det nya populistiska så kallade arbetarpartiet på högerkanten. Ett parti som försöker fiska i ett allmänt vatten som de är på väg att grumla upp och snart får bottennapp.
Palmes öppningsanförande är en härlig läsning. Fyllt av ideologi och konkret engagemang. Fyllt av nya satsningar som kom att bli verklighet. Men också en påminnelse om vad som skett under de senaste fem åren, där löfte efter löfte infriats till breda folkgruppers vardagsglädje. Ett makalöst samhällsbygge. Mer var på gång, inte minst storslagen satsning på näringspolitik för samhällsekonomi och jobb, satsning på kamp mot miljöförstöring, förnyelse i arbetslivet för att värna det praktiska yrkesarbetets värde och värdighet. Partiet visste vad man ville!
De politiska kraven och ambitionerna då var i princip desamma som 1932 då framgångssagan började. Och desamma årtionde efter årtionde. Partiet sviktade aldrig. Slog ständigt vakt om arbetsmarknadspolitiken, näringspolitiken, regionalpolitiken och det offentligas insatser. Allt för att värna människors sysselsättning och trygghet.
Solidaritet och trygghet
Vart tog detta vägen under de senaste 10-15 åren? Det tycks vara en 10 000-kronorsfråga att grubbla över. Men måste nu klaras av om partiet vill upp på banan igen och vinna, vilket en majoritet i Sverige innerst inne önskar. Därför att solidaritet och trygghet sitter djupt i människan.
Detta måste åter tas fram och utgöra grunden för en framtidspolitik. Symtomatiskt började talet då på den utrikespolitiska arenan med att slå fast partiets orubbliga vakthållning kring neutraliteten för svenska folkets trygghet. Och så engagemanget mot kriget i Vietnam, med löften om omfattande hjälpprogram till Nordvietnams folk. Solidaritet med världen var en hörnsten.
Skön avslutning
Avslutningen är skön att ta del av. Att förväntningarna på kongressens utfall är stora från människor i det svenska samhället. Därför att de vet att en socialdemokratisk partikongress handlar om just deras trygghet, deras möjligheter, deras vardag.
Därför är partiets programarbete betydelsefullt. Då som nu.För det handlar om ett parti som vill förändra samhället för allas bästa. Då som nu.