Det har nu gått en vecka sedan vi möttes av det fasanfulla beskedet om bombdåd i Oslo och massakern på ön Utöya i Norge. Bit för bit sjunker det in i mitt medvetande, efterhand som olika medier och kommentatorer på ett känslofullt sätt försöker beskriva och rapportera om händelseförloppet och den tid som nu kommer för Norge efter denna djävulska helg.
Jag blir rörd när jag ser hur enormt man sluter upp runt Norge när detta hänt och hur villiga vi människor är till att snabbt markera vårt avståndstagande till våldshandlingar likt detta och hur viktigt det är att få samlas till olika manifestationer för att markera, minnas, tänka till, sörja, bara stanna upp och försöka ta in.
I måndags tog jag mig ner till domkyrkan i Visby för att tända ljus och stanna upp vid den utlysta tysta minuten som var klockan 12.00. Det var många andra som också hade tänk som jag och stilla stod vi där och titta på ljusträdet som var fullt av ljus och jag kände en samhörighet utan att jag kände de andra som också stod där.
Sällskap av hundratals
Liknande känsla fick jag även senare på kvällen vid ljusmanifestationen som anordnades av SSU Gotland på Östercentrum i Visby i en stilla stund i sällskap av ett hundratal människor, en del för mig kända och andra för mig okända.
Det som riktigt tog tag och berörde mig var att se de ungdomar som tände ljus till minne av omkomna jämnåriga norska ungdomar och den närvarande norrmannen Frode Falkenhaug som på klingande norska höll ett tal kring den fasansfulla händelsen, gjorde som att jag fick en känsla av att vara där på plats i Norge fast jag stod i Visby.
Steg för steg tar nu Norge sig igenom detta hemska dåd och det är viktigt att vi alla fortsätter att markera mot det våld och det förtryck som ständigt sker i så väl vår närhet som i vår omvärld om det än är långt borta.
Värsta torkan på 60 år
I torsdagens GT kunde vi läsa om väpnade konflikter på Afrikas horn, om den värsta torkan på 60 år och hur tio miljoner människor nu kämpar för sina liv. Oavsett om det nu handlar om våld eller naturkatastrofer så behöver vi människor engagera oss, stanna upp, tänka till inför det ofattbara och på olika sätt bidra med det som var och en kan efter förmåga.
Kerstin Blomberg, Rädda Barnen sätter på ett bra och tydligt sätt in oss i ett sammanhang i torsdagens artikel i GT där hon jämför med att när torkan på Gotland blir så att vi får bevattningsförbud, så tänker hon på Somalia där torkan handlar om liv och död. Ja, nog har vi alla en anledning till att stanna upp och dra i vår nödbroms ibland för att reflektera över vad vi alla kan bidra med.
Ordet solidaritet har denna vecka verkligen kommit till sin rätt, att gemensamt ta ansvar och att kämpa för allas bästa. Att vi tillsammans hjälps åt att bygga ett samhälle, en värld där vi gemensamt tar ansvar för varandra i sann solidaritet.
Tage Danielsson var en diktare som på många sätt gav oss ord och meningar att verkligen fundera och reflektera över och en dikt som direkt kommer upp i mitt huvud från Tage Danielssons många dikter och som jag tycker handlar om just ordet solidaritet är "Droppen" -
"En droppe droppad i livets älv har ingen kraft till att flyta själv. Det ställs ett krav på varenda droppe: Hjälp till att hålla de andra oppe!".