Idag är det 41 dagar kvar till valet den 14 september. Och innan sex miljoner svenskar går till valurnorna måste vi ha en rejäl diskussion om vår gemensamma framtid, våra resurser, och de alternativ som står till buds. Jag ska verkligen inte instruera någon hur hen ska rösta, men jag vill göra några medskick.
Rösta på det alternativ som du tror bäst kan garantera fler människor ett drägligt liv, som vill bygga ett samhälle som grundas i gemenskap och mänsklig värdighet. Som vill bygga ett samhälle i gemenskap och solidaritet, där vi tar ansvar för varandra. Där vi gemensamt hjälper varandra av med sexismens, rasismens, och fascismens bojor. Där alla får vara den person de egentligen är, och får leva sina liv som de önskar. Tänk riktigt noga vilket politiskt alternativ du bäst tror kan garantera det.
Vi får aldrig acceptera att valrörelsen handlar om någonting annat än de politiska framtidsfrågorna.
Det är ett gift, att de borgerliga försöker minimera konfliktytorna i valrörelsen till att bara handla om personligt förtroende och regeringsbildning. En helt avpolitiserad valrörelse. Då kommer valrörelsen att handla om Reinfeldt vs. Löfven, en mätning i vem som gör sig bäst i Nyhetsmorgons soffa. Och då dräneras valrörelsen på politiskt och ideologiskt innehåll. Det kan väl inte ligga i någons intresse?
Vi behöver prata om idéerna, reformerna, och visionerna. Och däri ska valrörelsens huvudkonflikt ligga. De som vill styra bort den därifrån, kommer väljarna att straffa.
Vi måste också utmana idén om att marknaden bäst löser alla problem, att politiken bara står i vägen. Det är inte sant. Politiken och det offentliga kan omfördela medel, bygga välfärd, och garantera alla en god levnadsstandard.
Det finns ett avsnitt av min favoritserie Vita Huset, som sändes i USA 1999-2006, och skildrade det politiska livet i USA:s högsta politiska ledning. President Bartlet och hans stab är i full gång med att skriva det årliga State of the Union-talet, och partistrategerna vill inkludera meningen: ”Den stora statens era är över”. Rådgivarna tvistar. Presidenten tvekar. Till sist tar kommunikationschefen Toby till orda: ”…oavsett statens misstag i det förflutna, eller i framtiden för den delen, kan det vara en plats där människor samlas och ingen lämnas efter. Ingen lämnas efter. Ett verktyg för något gott.”
Och jag tror så innerligt på det. Att det här samhället blir lite värdigare om vi hjälps åt och samlas. Det är huvuddiskussionen inför höstens val. Framåt tillsammans, eller möta utmaningar ensam?
Ingen ska lämnas efter.
Nu är min tid som vikarie slut, och ni får fortsätta ta del av Ulla Petterssons skarpa penna. Läs henne noga! Hon är Gotlands vassaste politiska skribent.
Jag är medveten om att det är oerhört tröttsamt med sossar som citerar Palme, men låt mig skicka med några ord i de sista skälvande veckorna: "Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människornas möte till prövande samtal och gemenskap. Vi ses igen, kamrater."