Som en enda dysfunktionell familj
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Frågan är dock i vilken omfattning detta faktum är ett problem, och i så fall för vem. Viljan att endast se till statistiska aggregat och sedan rusa i väg för att lägga folks liv tillrätta är ett rätt gammaldags sätt att formulera problem, och en likaså gammaldags syn på politik.
För det kan inte gärna vara en modern syn att politik skall användas till att först hårdbeskatta människor och sedan ge tillbaka pengarna på villkor att de lägger om sina liv i den riktning som för tillfället är politiskt önskvärt. Det är ett gammalt vänsterperspektiv, som på många områden är på väg bort - utom, av någon konstig anledning, inom familjepolitiken.
I det perspektivet finns inte utrymme för tanken att massor med äktenskap kan vara hur lyckliga, välfungerande och inte minst jämlika som helst alldeles oavsett vem som är mest hemma med barnen. Liksom det inte heller finns utrymme för tanken att politiska beslutsfattare inte har någon som helst anledning att stöka runt i folks privatliv när dessa inte har bett om det.
Borgerligheten hade en gång i tiden den gemensamma utgångspunkten att politiken inte har att göra med folks hemmaliv. Politik existerar för att hantera kollektiva angelägenheter. Men om det skall vara en kollektiv angelägenhet huruvida vem av ens grannar som är hemma med ett sjukt barn den här månaden och vem som inte är det, då är verkligen ingenting privat längre. Då har vänsterns obehagliga devis "allt är politik" fått fullt genomslag.
Vilket gör det dubbelt obehagligt. För vilket politiskt parti står egentligen för en annan uppfattning i dag? Kristdemokraterna är det enda som kommer i närheten, och de visar inga tecken på att företa något annat än att i bästa fall försvara sitt förslag till vårdnadsbidrag.
Absurt nog kommer den enda hårda kritiken från socialdemokraterna.
Och då handlar det inte om något annat än att det inte är trovärdigt att införa detta slags jämställdhetsbonus samtidigt som man infört just vårdnadsbidraget.
Det finns förstås en strategisk tanke med detta, just att avväpna socialdemokraterna på jämställdhetsfronten. Men det är en strategi med alltför stora kostnader. För faktum är att man ju avväpnar sig själv på samma gång.
Är det ett rimligt pris för en bekväm debattposition, att svensktpolitik kretsar kring en enda familjepolitik: vänsterns?