Fredrik Reinfeldt har fått kritik för att ha varit frånvarande, senfärdig och visat ett alltför blekt engagemang i det norska broderfolkets tragedi. Men vi svenskar i allmänhet bör nog också skämmas för det ointresse vi normalt ägnar vårt nära grannland i väster.
Pinsamt
Okunskapen om Norge och norska förhållanden är faktiskt ofta rent pinsam. Att Norge har olja känner visserligen alla till, liksom åtminstone varje skidintresserad vet vem Petter Northug är, men redan på frågan om vad de stora norska dagstidningarna heter brukar även journalister gå bet.
Norsk inrikespolitik - liksom nordisk över huvud taget - bevakas sporadiskt, om ens alls, och inför blotta tanken att läsa en bok på norska slår de flesta svenskar bestämt ifrån sig.
Vem var Quisling?
Merparten av oss klarar säkert också betydligt bättre att namnge amerikanska presidenter under 1900-talet än norska statsministrar.
Gro Harlem Brundtland (med svensk mor) känner vi möjligen till, men namn som Einar Gerhardsen och Johan Nygaardsvold (Norges Per Albin Hansson) är sorgligt okända. Och Vidkun Quisling, mannen som gav landsförräderiet ett namn, vem var han - egentligen?
Ibland kan man nästan få för sig att det var bättre förr. På femtiotalet lyssnade vi i alla fall på skridskoreferat i norsk radio och trallade med Nora Brockstedt i "Tango for to".
Kanske blir det bättre nu. SVT:s initiativ att låta oss följa NRK:s direktsändningar under tragedins första dygn borde inte vara förbehållet nationella katastrofer.
Bevaka stortingvalet
Låt oss åtminstone hoppas. Vem vet, som svenska mediekonsumenter kanske vi får uppleva att nästa norska stortingsval ägnas lika mycket utrymme som ett amerikanskt primärval?
I så fall finns det fog att använda den utnötta klyschan om att det inte finns något ont som ändå inte kan ha något gott med sig.