Sovjets ockupation - inget självförsvar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Trots detta faktiska hot valde Stalin att angripa Finland och ockupera Baltikum, för att därmed ge Sovjetunionen en bättre kontakt med Östersjön än vad den i Finska viken inträngda utskeppningshamnen Leningrad kunde erbjuda. Frejdigt och utan skrupler delade han Polen med Hitler, och fullbordade därmed pakten mellan två av århundrades mest blodtörstiga politiker. Att han i slutet offrade stora delar av sin nations medborgare i ett krig mot den forne vapenbrodern är inget som kommunister och stalinister har anledning att fira.
Blodtörstig men tandlös
Josef Stalin som hela livet misstrodde alla i sin omgivning, hade startat med att likvidera merparten av sitt försvars högre officerare. Att i första hand armén så småningom lyckades samla sig till ett ordnat försvar mot den tyska blixtoffensiven var inte Stalins förtjänst utan det överlevande befälet, manskapet och vinterkylans förtjänst. Av det ryska flygvapnet fanns inte mycket kvar. Trots flertalet förvarningar från främst Churchills sida om ett förväntat massivt anfall, blev merparten av flygvapnet utbombat stående kvar på flygfälten. Eftersom England inte bröt sina diplomatiska förbindelser med ryssarna när Stalin gick i förbund med Hitler, kunde det engelska utrikesdepartementet hålla kontakten uppe med ryssarna. Ett förhållande som kan tyckas märkligt efter att England förklarat krig med Tyskland. Så när Hitler vände blad stod genast Stalins sändebud i London ambassadör Maiskij på tröskeln till Downing street nr 10.
När den forne vapenbrodern riktade sina angrepp mot Sovjet-unionens hjärta var Stalin således inte sen att genast ropa på hjälp från London. Fräck som han var sände han långa listor på materiel som han förväntade sig att Churchill skulle skeppa över via Murmansk. Han förväntade sig även att engelsk trupp via ishavshamnarna skulle skickas per tåg ner till fronten sydväst om Moskva. Ett orimligt och föga strategiskt övertänkt krav som engelsmännen generat tackade nej till.
Tidig styckning av björnen
Samtidigt med att USA:s president Roosevelt och Churchill träffades för andra gången i december 1941 ombord i den engelska kryssaren Duke of York i USA, skickades den engelske utrikesministern Eden till Moskva för överläggningar. Japanerna hade angripit Pearl Harbour, ubåtskriget, Atlantplanen och den fortsatta utvecklingen i Sydostasien var av största intresse, liksom skyddet av oljekällorna i Irak och Iran. Stalin borde också förväntas ha stora farhågor för sin råolja i Baku, men prioriterade helt andra frågor i sina samtal med den engelske utrikesministern.
Redan nu den 5 december 1942 - när tyskarna rusade mot Moskva och Stalingrad - ville han diskutera den framtida delningen av Europa. Det främsta ryska kravet var att de baltiska staterna definitivt skulle införlivas med Sovjetunionen, och den finsk/ryska gränsen skulle återställas till 1941 års läge. Enligt Edens rapport fanns det åtskilliga andra punkter om det ryska väldets imperialistiska expansion, kombinerat med häftiga anspråk på obegränsade leveranser av krigsmateriel och omöjliga militära ingripanden.
Historiska fakta visar således att det inte var för att skydda Sovjet som Baltikum invaderades, utan fast mer ett uppföljande av Peter den stores ambitioner. Men nu med kommunistiska förtecken. En ursäkt från Putin borde vara en självklarhet. Men när erkände en kommunist ett fel senast?