Förra lördagen demonstrerade runt 30 000 människor i Madrid mot den spanska regeringens förslag att begränsa aborträtten till fall då antingen kvinnans liv är i fara eller kvinnan har blivit våldtagen.
De spanska demonstranterna fick snabbt stöd av kvinnor världen över som i sociala medier lade ut bilder på sig själva tillsammans med stålgalgar eller stickor och texten ”Nunca más” – aldrig mer. Såväl jämställdhetsminister Maria Arnholm som demokratiminister Birgitta Ohlsson anslöt sig till upproret och publicerade nunca más-bilder på sig själva.
Den nuvarande spanska abortlagstiftningen, som röstades igenom av den vänsterledda regeringen 2010, ger spanska kvinnor rätt till fri abort till och med 14:e graviditetsveckan. Detta vill dagens regering ändra på varför regeringen i slutet av förra året föreslog en förändring enligt ovan. En mycket tydlig begränsning av aborträtten.
Till glädje för katolska kyrkan men till nackdel för alla spanska kvinnor som drabbas och för jämställdheten i stort.
Rätten till fri abort är en av de absolut viktigaste förutsättningarna för den kvinnliga frigörelsen och ett jämställt samhälle. Utan rätten till fri abort underordnas kvinnan som individ i förhållande till rollen som barnaföderska och moder, vilket mer än något begränsar hennes möjligheter att leva i samhället som jämställd mannen. Därtill kommer det faktum att kvinnor har gjort aborter genom alla tider – oaktat vad allt som oftast manliga regeringen har förespråkat – med följden av skador och dödsfall. Olagliga aborter som genomförts utan medicinskt kunnande med stålgalgar och stickor och annat som stått till buds. Därav nunca más bilderna.
Att begränsa aborträtten är att ett effektivt sätt att hålla tillbaka kvinnorna i samhället och ligger helt i linje med mer konservativa politiska ideal. Det är därför inte förvånande att det är just en konservativ högerregering som ligger bakom aktuellt lagförslag.
Det spanska lagförslaget har fått kritik och då inte bara från förra veckans demonstranter utan även av EU. Dock är det oroande att aborträtten blir ifrågasatt i ännu ett land. Under förra valrörelsen i USA kunde det konstateras att samtliga republikanska presidentkandidater var emot fri abort, i Rumänien har frågan diskuterats för inte alltför länge sedan och i Ungern är livet skyddat i lag från befruktningsögonblicket.
Även i Sverige finns röster för en begränsning av den fira aborträtt som rått i snart 40 år. Tar vi vår rätt så för givet att vi inte ser hur skör den rätten är? Att det faktiskt bubblar lite överallt?
Trendmässigt är det ingen nyhet att lågkonjunktur och kriser gynnar konservativa idéer och en återgång till det gamla då det ”var bättre förr” är en tanke som säljer bra när folk upplever motgångar i nuet. Slutet av andra världskriget blev början på 1950-talets hemmafruideal. Samma kvinnor som arbetat i vapenfabrikerna skulle några år senare knytas hårt till spisen. På så sätt kunde de inte konkurrera med männen om arbetena.
Europa har gått igenom sin värsta ekonomiska kris sedan andra världskriget. Ytterst få länder har klarat den så bra som Sverige. Spanien är bland de värst drabbade. Det är inte en slump att det är just spanska kvinnors rätt till fri abort som nu ifrågasätts.
Att sträva bakåt och hindra jämställdhet är dock inte rätt väg ut ur krisen. De spanska kvinnornas sak är i alla avseenden även vår sak. Jämställdhetsfrågan är inte en fråga som stannar över landgränserna. Detta visade Birgitta Ohlsson och Marie Arnholm tydligt i sitt ställningstagande för nunca más rörelsen. Frågan är bara – var var alla andra ministrar, såväl manliga som kvinnliga?