Det verkar nÀstan overkligt, den stora statsskulden som gnagt i vÄra medvetanden de senaste decennierna Àr nu ett minne blott. Enligt RiksgÀlden kommer statsskulden nÀsta Är uppgÄ till ungefÀr 27 procent av BNP. SÄ lÄg har skuldandelen inte varit sedan början av 70-talet. En kombination av stark tillvÀxt och amortering av statsskulden Àr förklaringen.
Under Anders Borg har skuldbekÀmpningen upphöjts till överideologi. NÀr finansministern hÄller hÄrt i plÄnboken, i sÄ vÀl kris som goda tider, hÀnvisas till statsskulden, nÀr statliga bolag sÀljs likasÄ.
Alliansens fixering vid att minska statens lÄn har tidvis kritiserats för att vara onödig, sett ur ett ekonomiskt perspektiv. Den har ocksÄ anförts som ett bevis för regeringens idétorka.
Men den kamerala överideologin har inte varit verkningslös. Den har ju bevisligen lett till bÄde stÀrkta opinionssiffror och ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav. Omsorg om statsfinanserna och en nitisk avbetalningsplan för statsskulden fungerar dock bara sÄ lÀnge som valvinnare.
NÀr RiksgÀldens Bo Lundgren lÄter meddela att den starka tillvÀxten och storleken pÄ den svenska statsskulden och statens budgetunderskott placerar oss i en "unik situation" Àr det goda nyheter för hushÄllens privatekonomi. För regeringen Àr det dock - borde det vara - en signal om att förnya bÄde politiken och retoriken.
FortsÀtt för all del att sÀlja statliga bolag, men motivera det med att statligt Àgande saknar egenvÀrde. Och sÀnk gÀrna skatten en vÀnda till, men med frihetsargument den hÀr gÄngen. För lika tilltalande som sparnit Àr i dÄliga tider, lika oattraktivt Àr det i goda.