En årslön på banken, sade finansminister Anne Wibble i början av 1990-talet. Hon blev hånad och häcklad, men i sak hade hon rätt. Det är inte fel att ha höga ambitioner. Och svenskar har generellt ett alldeles för litet eget sparkapital.
Egentligen är vi ganska rika. Vi är delägare i lönsamma statliga bolag, och medborgare i ett land med internationellt sett förträfflig ekonomi. Det hjälper dock föga när vi behöver laga oljepannan, eller måste lägga upp handpenning för en bostadsrätt.
En politik som syftar till ökat personligt sparande stärker den enskilde och ger ökad frihet i vardagen. Men det innebär inte att vi ska hoppa på tåget varje gång en politiker får en idé.
Intentionerna må vara vällovliga, men det räcker inte. På så sätt förhåller det sig med centerledaren Annie Lööfs förslag om att ungdomar ska få skatterabatt på bosparande. Skattesystemet bör vara så lättöverskådligt som möjligt. Ett lapptäcke av skattesatser och rabatter gör det svårt för medborgarna att se vad de betalar, och därmed svårt att avgöra om de anser sig få valuta för pengarna.
Dessutom: varför ska Lisa, som sparar till bostadsrätt i storstaden få rabatt, medan Kalle som bor billigt i småstad men istället lägger pengarna på en bil för arbetspendling, inte får det?
Annie Lööf har tidigare föreslagit ett grundavdrag för kapitalinkomster. Det vore bättre, men uppmuntrar samtidigt till skatteplanering.
Bäst vore därför en generell sänkning av skatten på kapitalinkomster. Så kan sparande uppmuntras, utan krångel.