Språkpolis en hedervärd syssla
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En uppburen författare som Douglas Foley gör en poäng av att använda just förortsslang av det slaget i sitt författarskap om just svensk förortsmiljö. I formen av en tolvårings dagboksanteckningar används uttryck som len, guss, shoo bre och så vidare. Foleys recension av svenska barnböcker han läst är kritisk: "Det var bra historier, men alla handlade om Ida, Malin och Kalle."
Förvisso, Malin och Kalle kanske uttrycker sig korrekt snarare än att de representerar alla de skavanker barn dras med. Men är inte det en av poängerna med barnböcker? Att barnen skall lära sig riktig svenska? Läsning, speciellt när det gäller barn, är till för att man skall utvecklas, inte få en bekräftelse på att man kan vara nöjd med det språkstadium man befinner sig i.
Detta var också kärnan i en hätsk debatt för några år sedan om huruvida skolan skulle bejaka invandrarungdomars slang eller hävda svenska språkregler. Dåvarande skolministern Ibrahim Baylan fann sig tvungen att försvara sin språkliberala hållning även mot upprörda vänsterföreträdare.
Fredrik Lindström banade väg för sådana som Foley och Baylan. Enligt honom och många andra är i princip alla uttryck okej bara man gör sig förstådd, och alla språkpoliser skall hållas kort. Det är en princip enligt vilken språket utvecklas fritt och utan begränsningar. Och det låter ju bra. Men det stämmer inte riktigt med verkligheten.
Den lindströmska tesen är att språket skall få utvecklas evolutionärt, som det alltid har gjort. Men då glömmer man att språkregler hela tiden har varit en del av denna process. Språkpoliser har i olika former alltid varit närvarande genom historien, och pressat på för att normer skall upprätthållas. Det språk vi har i dag är ett resultat av social, kulturell och statlig reglerad användning.
Naturligtvis har språket färgats av nyanser och nymodigheter under århundradena. Men skulle det ha utvecklats enligt de låt-gåprinciper Lindström förespråkar är frågan om vi skulle ha ett svenskt språk som liknar vårt över huvud taget, det språk Lindström hyllar som så vackert.
Att göra uppror är alltid kul. Även när det gäller språk. Men som vanligt är det tråkmånsarna snarare än rebellerna som ser till att saker och ting fungerar. Till de förra hör språkpoliserna, ett släkte vars insatser det är hög tid att erkänna.