Valberedningen för Socialdemokraterna har ett tufft jobb. När nu flera organisationer inom arbetarrörelsen och partidistrikten lämnat namnförslag till valberedningen, så återstår den svåra uppgiften med att få fram en ledarkandidat som hela rörelsen kan enas runt och som kan vara det ledarskapslyft som Socialdemokraterna behöver.
Ett av problemen för Socialdemokraterna är att det finns få av dagens ledare som uppfattas som nya och konstruktiva samtidigt som de inger trygghet och ideologisk förankring.
Socialdemokraterna behöver en ledare som kan samla rörelsen och vara en kraft för hela socialdemokratin, inte någon som inte accepteras i delar av rörelsen. Vilket var ett av Mona Sahlins problem, hon var när hon valdes kontroversiell i delar av rörelsen och det var inte alla socialdemokrater som gav ge sitt helhjärtade stöd till Sahlin.
Ska samla partiet
Valberedningen poängterar också i sina kriterier att det måste vara någon som kan samla partiet. Valberedningen skriver: "Det gäller att säkerställa att Socialdemokraterna fortsätter att vara den ledande politiska kraften i landet och att vinna kommande val. För att lyckas med detta måste partiordföranden kunna samla hela partiet, stärka och utveckla partiorganisationen och bygga ett starkt lag."
Jag ser en stor risk med att de konflikter som förekommit i SSU sedan slutet av 1990-talet nu är på väg att gå rakt in i det Socialdemokratiska partiets topp. Om vi vill ha ett starkt Socialdemokratiskt parti så finns det kandidater som inte på allvar kan vara aktuella för ordförandeskapet i Socialdemokraterna.
Under slutet av 1990-talet och 2000-talets första decennium så var SSU ett tydligt uppdelat ungdomsförbund med två falanger som ägnade mer energi åt att bråka internt än att driva opinion.
Att SSU inte ens kunde enas om ett eller flera gemensamma namn till partiordförande visar på att sviterna av splittring inom SSU ännu finns kvar. Trots att SSU under de senaste åren arbetat hårt för att få bort konflikterna och bygga nytt, så är förbundet fortfarande sargat och har inte alls samma politiska betydelse som före konflikterna.
Personifierar konflikterna
Konflikten fick sitt direkta utbrott när Mikael Damberg med knapp majoritet valdes till ordförande för SSU. Mikael Damberg är en av de som personifierar konflikterna och därför är det väldigt olyckligt om han väljs till ledare för Socialdemokraterna. Även om Damberg har gått vidare, så är såren inte läkta och striderna är inte slut.
Damberg blir av denna anledning diskvalificerad som partiledare. Likaså ser jag det svårt att välja Veronica Palm eller någon annan som fanns med i detta falangbråk inom SSU. Därmed inte sagt att de här personerna inte bör finnas med i partiets ledning.
Det kan leda till att det blir en kompromisskandidat som inte är någons önskekandidat, men det är bra mycket bättre än att ta gamla konflikter till partitoppen och återigen låta de fläcka ned rörelsen. Dessutom finns det folk som inte grävt ned sig i rörelsen under hela sitt liv, som har haft en karriär och ett liv utanför rörelser, och kan därigenom komma med nya idéer och perspektiv.
Lena Sommestad är en och hon är min kandidat, men det finns fler.