Så var årets förstamajfirande över för den här gången. I strålande solsken skred demonstrationståget genom Rutes forna arbetarkvarter där Röda raden står som en symbol för en tid som har försvunnit.
Jag blev lite imponerad av de unga SSU:arnas tal i Folkets hus efteråt. David Lindvall talade som om han aldrig hade gjort något annat.
Krävdes en hel del mod
För många år sedan höll jag själv som ung SSU:are för första gången ett tal där. Det gick rätt bra tror jag, men det krävdes en hel del mod för att ställa sig upp och prata.
Ännu idag känns det obekvämt att prata inför större grupper även om det numera finns en viss rutin. Vi är alla olika och en del har talandet som en naturlig del av dem själva. En ofta medfödd talang kombinerat med en oräddhet.
Jag betecknar mig själv som skrivare, inte pratare, som Pelle Sundberg i Smaklösa nog skulle ha sagt det. Det är där som min talang finns och som jag använder i mitt sätt att föra ut mina åsikter. Men ibland får även jag uppdrag som talare eller föreläsare. Speciellt nu när jag har fått två romaner utgivna och måste marknadsföra dem i olika sammanhang. Men även i min roll som politisk skribent.
Nu senast i samband med Socialdemokraternas Ny i partiet, där jag föreläste om just skrivande. En utmaning och spännande att se hur deltagarna skulle ta emot det. De var intresserade och ställde frågor som gjorde det hela till en trivsam samvaro. Så jag kan vara nöjd.
Motverka terrorism
En av deltagarna sa att hennes dotter hade varit orolig för att mamma skulle på en socialdemokratisk kurs. "Tänk om det blir som på Utöja", sa hon allvarligt.
Vi log lite menande åt flickans tankar, men samtidigt är det inte konstigt om barnen funderar på det sättet. Och nästa tanke blev att det som hände då måste motverkas med ännu mer kurser, sammankomster och tal, just för att terrorismen inte ska få skrämma oss att stanna hemma. Och då krävs det ofta bra talare som vågar.
Jag kan vara avundsjuk på dem som bara kan ställa sig rakt upp och föreläsa ur minnet. Olof Palme var en sådan människa. Ur honom flöt ord och meningar ut på ett naturligt sätt. Jag vet att jag aldrig kommer att bli en lika bra talare. Men jag vet att jag är en bra skrivare, vare sig det gäller böcker eller artiklar. Båda sorterna behövs för att vi ska nå framgång.
Därför kändes det så befriande skönt att lyssna på David Lindvall och Antonia Broéns tal i Rute. De är unga som snart tar över i politiken. Det är skönt att de både är pålästa, engagerade och duktiga i talarstolen. Och det finns fler som dem.
Politik är att vilja, sa Olof Palme. Och arbetarrörelsen vill. Snart är det val. Då behövs både skrivare och pratare. Och de unga behövs mer än någonsin. För det är de unga arbetslösa som är bland de stora förlorarna i Alliansens politik.
Ja, alla arbetslösa förstås, och de sjuka, pensionärerna, låginkomsttagarna, deltidarna, bilisterna. Faktiskt de flesta om man tänker efter. Lägre skatt är inte allt här i världen. Men våra barn och unga är det.