Staten beslutar - vem betalar?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Landstingen har formellt haft denna uppgift på sitt bord sedan den första juli. Men trots det har det ännu inte blivit så mycket av saken. Man har nästan kunnat ana att landstingen inte stillatigande funnit sig i att bara få en ny uppgift. Utan tvärtom spelat svälta räv och väntat ut att staten skulle lätta på penningpåsen.
Sådant beteende drabbar självklart alla patienter som under mellantiden inte fått hjälp med rehabilitering och är i någon mening fråga om lagtrots, vilket i grund och botten inte kan tolereras. Trots att konsekvensen är minst sagt olycklig är det ändå ett inte helt orimligt beteende, det finns förmildrande omständigheter.
Det är ett stort generellt problem i dagens Sverige att staten ständigt lägger på kommunerna och landstingen nya uppgifter utan att tillföra ytterligare resurser. Effekten av det blir brist i kassorna och att den tidigare verksamheten därmed trängs undan när man måste spara.
I detta fall anar man från landstingens sfär att den reguljära vården till alla andra riskerar att bli eftersatt. När kommunerna får nya uppgifter utan att få mer pengar är det annat som blir lidande. Då är det istället förskola för de små, skola för de unga eller äldrevård för de gamla som blir lidande. Listan över sådana beslut är tyvärr lång. Ett exempel från kommunsektorn är den så kallade maxtaxan i förskolan. Den infördes "frivilligt" utan full kostnadstäckning med följd att kommunerna sparade på verksamheten med minskad personaltäthet och större barngrupper som följd.
Kommunerna och landstingen sitter i en rävsax på grund av denna ordning. Det alternativ som finns vid sidan av att spara eller få mer resurser från staten är att höja skatterna. I det land som har världens näst högsta skatter, men långt ifrån värden näst högsta välstånd är det heller knappast rätt väg att gå.
Snarare krävs en medvetenhet från staten om att nya uppgifter utan nya pengar får bistra konsekvenser. Och därmed också ett nytt sätt att förhålla sig när staten ständigt lägger på nya uppgifter för de underordnade nivåerna. Det behövs en mentalitet av detta slag: Att när staten lägger på nya uppgifter måste den också skjuta till mer resurser i form av pengar för att uppgifterna skall kunna verkställas. Därav följer att det skall vara stopp för alla ofinansierade reformer där notan skickas till någon annan.
I de flestas medvetande är det ett tämligen naturligt sätt att bete sig. Få skulle komma på att kräva av någon annan att göra något utan att ge något tillbaka. Kanske kan det bli ett nyårslöfte från staten att behandla kommunerna och landstingen på samma ridderliga sätt.