I mina senaste artiklar har jag talat om ”den goda revolutionen” (18 oktober) och om den ”socialistiska nödvändigheten” (24 september) och förstått av kommentarer att det varken tycks vara möjligt att använda ord som revolution eller socialism utan att bli grovt missuppfattad. Nu tar jag risken igen genom att tala om staten och kapitalet.
Det enda gångbara ordet i politiken idag tycks vara pragmatism i alla lägen, som innebär att man ställer sig fri från alla ideologiska anspråk. Det är hållningar som bärs upp av tankesmedjor som idag bestämmer alltmer av politikens innehåll.
De politiska partierna har reducerats till kampanjorganisationer, och ska så vara om man ska sätta tilltro till bland andra Timbros Marcus Uvell. I praktiken innebär det en amerikaniserad politik.
Vad politiken handlar om är i stor utsträckning hur stark (och god) staten törs vara. För de nyliberala människorna tycks målsättningen om en så svag stat som möjligt vara framtidens politik.
Att en stark stat innebär ett stöd för välfärdspolitiken är en av många omfattad hållning men likafullt tycks accepterandet av det fria valets politik (också inom det offentligas domäner) vinna mark och stöd också från socialdemokratin.
Vänsterpartiet har tagit tydlig ställning, ser det fria valet som grundorsaken till alla de brister som uppmärksammas inom såväl vård och skola som omsorg.
Vinsterna i välfärden, den bristande likvärdigheten i skolan, konkurser och kvalitetsförsämringar borde göra det lätt att ta tydlig ställning. Något som förmodligen skett om Håkan Juholt blivit kvar på sin post.
Stefan Löfven har inneburit en anslutning till den ideologi som kan kallas pragmatism och kan liknas med den hållning som Moderaterna låtsas inta. Samling mot mitten för att inte skrämma några väljare tycks vara parollen för dagen. Ideologiskt borde det vara en omöjlighet.
Den starka staten kräver (tyvärr) höga skatter. Revolten mot de höjda brytpunkterna för ett statligt skatteuttag är ett litet försök att säga nej till Moderaternas skattesänkningspolitik.
Man kan önska att socialdemokratin gick vidare och sa nej till vinsterna i välfärden och slog vakt om likvärdigheten i svensk skola, vilket i praktiken betyder en avveckling av det fria skolvalet och friskolorna (utom i mycket bestämda fall där en kvalitetsutveckling kan avläsas).
Den senaste framstöten om att privatisera universiteten är oroväckande.
Måtte socialdemokratin vakna och ta tydlig ställning, det vill säga inte följa pragmatismens väg utan istället tydligt företräda idén om den starka staten som ett nödvändigt skydd mot de egoistiska nyliberala marknadsidealen om obegränsad frihet för kapitalet.
Stat och kapital ska inte ro i samma båt.