Staten skall inte vara vigselförrättare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det är däremot inte lika självklart att olika sexuella läggningar alltid innebär att alla livssituationer kan delas lika, eller utföras på samma sätt. Detta är både ett fysiskt och historiskt faktum. Den sexuella historien har dessvärre inneburit både förakt och trakasserier mot vad som i olika tider stridit mot "det normala".
Olika sexuella läggningarna innebär olikheter som också får fysiska konsekvenser. Två mäns sexuella relation kan till exempel inte resultera i barn. Det har inget med heteronorm eller homoliberalism att göra. Det är biologi.
Staten har ställt sig neutral i den moraliska frågan om homosexuell kärlek och lagstiftat till absolut juridisk likställighet mellan par med olika sexuell läggning. Det är "partnerskapslagen". I övrigt har ett antal lagar stiftats som ger homosexuella full medborgarlikhet med heterosexuella, liksom skydd mot diskriminering.
Olikhet består främst i eftersläpande attitydfrågor. Ansvaret för det har i hög grad den militanta gay-rörelsen med sitt jagande efter absolut likhet i något som från början är olikt.
Det finns ingen grupp som idag åtnjuter den offentliga opinionsbildningens stöd i sådan omfattning som homosexuella. Att ens tala om gruppen som faktisk minoritet, eller problematisera frågorna stämplas direkt som homofobi.
Just nu vill homorörelsen erövra, vad man själva betecknar som den sista barriären, nämligen själva ordet äktenskap. Man vill ingå könsneutrala äktenskap.
Det vore lika logiskt att begära lagstiftning om införande av fyrkantiga cirklar.
Här kommer både historia, religion och problemets storlek tillbaka. Homogrupperna är inte ens själva eniga om mer än symbolvärdet i att erövra äktenskapsordet. (I praktiken handlar det om ordstöld från kyrkorna och traditionen.) Numera talar man bland homosexuella om sina opinionsframgångar som att man "hamnat i kvinnofällan"(!).
I dagarna sker slutarbetet med regeringens förslag om ny äktenskapsbalk. Politikerna verkar inte vilja problematisera frågan alls, och statsministern tycks låst i blind prestige. Man ser bara en lösning, den historielösa och diskriminerande formuleringen "könsneutralt äktenskap".
Men varför skall staten alls vara vigselförrättare? Varför skall staten stå som ceremonimästare för önskemål om olika samlevnadsformer? Frågorna borde vara utgångspunkten för lagstiftningen. Riksdagen bör stifta en helt könsneutral samlevnadslag. Statens uppgift blir då enbart att registrera parsamlevnad som juridisk enhet och skydd för parterna. I praktiken skulle den nya lagen kunna utformas med orden "registrerat partnerskap", och gälla för alla som vill formalisera sin samlevnad. Statens enda roll är att hantera en blankett som protokollför förhållandet i juridisk mening.
Vad som sker efter en sådan registrering berör endast individerna själva. Den som vill fira sitt beslut om samlevnad på Folkets Hus, i flygplan eller på Kebnekaise, kan göra det. Den som vill ge en religiös innebörd i samlevnaden och inför "Gud och denna församling" ingå äktenskap kan göra det. Enskilda människors tro formar ceremonierna.
Kyrkan äger ordet äktenskap. Klåfingra inte bort både religionsfriheten och toleransen.