Staten som smakdomare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Förslaget vilar i huvudsak på två tankar: dels stärkande av svenska språket, dels främjande av samhörighet, i meningen värderingar och sociala koder, genom en gemensam litterär referensram. "Denna litteraturkanon skulle sända en klar signal om vikten av att ta del av det gemensamma språket och litteraturen", skriver Cecilia Wikström på Sydsvenska Dagbladets debattsida.
Men det är en sak att främja svenskan och läsande, en annan att vilja styra vad människor ska läsa. Statens och kommunernas uppgift bör vara att hålla sig till det förra genom bland annat god utbildningspolitik och bibliotek. Vilka böcker som skolelever eller semesterfirare försjunker sig i är en fråga om tycke och smak. Harry Potter har förmodligen gjort mer än mången statlig kultursatsning för att få barn och ungdomar att känna läslust, utan att vara vare sig finkultur eller svensk sådan.
Platsa på piedestalen
Vilka böcker borde då enligt Cecilia Wikström ingå i en kanon? Hon är som politiker noga med att inte vara alltför specifik på den punkten, utan ger endast några förslag. Wilhelm Mobergs emigrantepos, Bellmans epistlar och Tomas Tranströmers dikter ryms bland dem. Det är folkkära och därmed föga kontroversiella verk, men hur är det med alla andra volymer som ryms på hyllorna? Vem ska avgöra vilka av dem som platsar på piedestalen?
På samma sätt som det inte går att finna en objektiv statlig litteraturexpertis är det hart när omöjligt att lyfta fram en nationell gemenskap genom en satsning på litteratur. En nation är ingen statisk storhet utan något som är i ständig rörelse. En litterär kanon kommer som mest att spegla några aspekter av alla strömningar. Den kommer med andra ord att vara kontroversiell från första dagen och kännas mossig snarare än dess förespråkare anar.
Cecilia Wikström har en viktig poäng i att mer måste göras för att främja kunskaper i det svenska språket och att läsningen spelar en viktig roll i det sammanhanget. Men förslaget om en litterär kanon är ett stolpskott.
Bättre vore att satsa resurser på att rusta upp svenskundervisningen så att inte en av fem niondeklassare går ut högstadiet utan att kunna läsa eller skriva ordentligt. Uppbackade och engagerade lärare och skol- och folkbibliotekarier kan i det avseendet göra betydligt mer än en statligt sanktionerad litteraturlista som alla ska tröska igenom vare sig man vill eller inte.