Staternas underskott är inte orsak till krisen utan en effekt av krisen
De underskott som nu finns i de flesta offentliga budgetar är inte orsaken till krisen, utan en effekt av krisen, skriver ekonomen Roland Spånt.
Foto: Fredrik Sandberg/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Budskapet har sin avsändare hos de finansiella marknaderna, men regeringarna och deras ekonomer stämmer in i kören. I land efter land kommer nu drastiska försämringar för de offentligt anställda, för pensionärerna och för investeringarna på barnen.
Detta kommer att undergräva basen för framtidens tillväxt och välfärd. Men riskerar också att kväva den bräckliga återhämtning som finns i världsekonomin. Hittills har denna närmast sett ut som när bungyjumparens gummiband drar upp hopparen en bit efter att det extrema bottenläget.
Nu beskrivs i media stat och kommuner som orsak till krisen, men glöm inte att det var finanssektorns extrema utlåning och nya fantasipapper som skapade krisen.
När lånebubblan till slut sprack och fastighetspriser och börser rasade svarade otrygga hushåll med att försöka spara sig tillbaka till balans och trygghet. Hushållens sparande ökade dramatiskt i många länder med följden att konsumtion och efterfrågan föll och därmed basen för jobben.
Statens underskott ökar
Företagen behövde inte längre bygga ut och vinsterna blev kvar i kassakistorna. Sparande är ju positivt för enskilda hushåll, men stora förändringar samtidigt hos miljoner hushåll kan ha oönskade effekter.
Ekonomier fungerar nämligen så, att när en grupp ökar sitt sparande, måste någon annan minska sitt sparande. De är som kommunicerande kärl. Teoretiskt skulle man kunna skicka "Svartepetter" till utlandet genom ökad export. Men krisen gäller alla västliga länder och då kan inte ett lands ökade sparande kompenseras av andra länder genom utrikeshandeln.
I stället måste hushålls och företags ökade sparande motsvaras dollar för dollar eller euro per euro eller krona per krona av att statens underskott ökar. Det är detta som skett i land efter land och det är den privata sektorns ökade sparande som orsakat de offentliga underskotten.
Huvudproblemet har därför inte varit ökade offentliga underskott, utan att hushåll och företag inte vågat spendera sina inkomster, utan minskat sin efterfrågan på varor och tjänster och ökat sitt sparande.
Sparande istället för satsande
Ett undantag är dock Grekland där den korrupta konservativa förra regeringen försökte vinna valet just genom att oansvarigt öka antalet jobb i offentlig sektor.
Men det rör sig internationellt sett om undantagsfall. Det normala har varit att rädda, otrygga hushåll försökt skaffa sig reserver inför hotande arbetslöshet.
I kriser ska rimligtvis regeringarna sätta in motåtgärder i form av tillfälliga stimulanser, utbildningssatsningar och tidigarelägga utgifter. Men tyvärr pressade konservativa värderingar i många länder som i USA och Sverige fram stora permanenta skattesänkningar, som i krisläget gav extremt dålig utdelning i form av fler jobb, utan i stället ofta sparades av hushållen. Regeringar delade ut pengar de lånat upp till hushåll, som i stället lånade dem tillbaka till regeringarna.
Detta visar hur viktigt det är att även i djupa kriser bara använda åtgärder som är effektiva räknat per dollar/euro eller kronor. Här kan varken den svenska regeringen eller andra regeringar få godkänt för sin krispolitik.
De underskott som nu finns i de flesta offentliga budgetar är därför inte orsaken till krisen, utan en effekt av krisen. Krisen kan bara lösas om det privata översparandet minskar kraftigt och leder till att spegelbilden de offentliga underskotten minskar.
Driver upp arbetslösheten
Nu verkar hela offensiven i stället gälla de offentliga underskotten, inte det som orsakat dem. Den uppenbara risken är att vi i land efter land får än mer otrygga hushåll, som ytterligare drar ned på sin efterfrågan på varor och tjänster och därmed driver upp arbetslösheten.
Konservativa regeringar stirrar enögt på de offentliga underskotten, som i verkligheten bristen på framtidstro och efterfrågan från privat sektor skapat.
Regeringarna drivs vidare av sin ideologiska övertro på att offentliga sektorn är något som ska begränsas. Effekten blir uppenbar risk för att de bungyjumpande ekonomierna blir kvar hängande upp och ned och att otrygga hushåll än mer drar ned sin efterfrågan mot företagen som inte vågar satsa på framtiden.
De budgetar som nu presenteras av konservativa regeringar i land efter land och applåderas av de finansiella marknaderna, men också av den svenska regeringen, ska därför inte bedömas efter sina påstådda miljardeffekter på de offentliga utgifterna.
De ska i stället bedömas efter hur de påverkar hushållens och företagens trygghet och framtidstro och därmed deras effekter på om hushållen vågar efterfråga varor och tjänster och inte försöker öka sitt sparande.