Man brukar säga lögn, förbannad lögn och statistik. Orättvist mot statistiken, som kan avslöja felaktiga utspel. Medier i USA har med hjälp av fakta avslöjat hur hundratals lögngrodor hoppat ur presidentens mun.
Glöm inte hur en viktig moderat partisekreterare försökte ge partiet äran av att ha drivit igenom allmän rösträtt och demokrati.
Sanningen från riksdagsprotokollen är ju att moderaterna med alla krafter fördröjde demokratins genombrott i Sverige och stred för att bara de besuttna skulle få rösta.
Partiledaren Ulf Kristersson försöker nu med alla medel ge intryck av att partiet alltid varit framgångsrikt när de haft makten. Det gäller åren 1976-82, 1991-94 och 2006 -2014.
Statistiken visar att när de fick makten ärvde de budgetöverskott eller begränsade underskott. När de avgick var underskotten gigantiska, trots att man då sålt ut massor av våra statliga företag. Arbetslösheten var i regel begränsad när de tog makten och avsevärt högre när de lämnade. De hade också otur då vi drabbades av internationella kriser. Men deras krishantering var inte imponerande. Värst 1982 då ekonomer hävdade att landet hamnat i en skuldfälla, som var omöjlig att ta sig ur. Men det klarade sedan sossarna.
Krisen 1990-92 var orsakad av en totalt hämningslös bankutlåning. Trots att moderatregeringen hade hemlig information om valutaflödena fortsatte man att istadigt och ruinerande inte släppa kronan fri tills allt rasade i november 1992.
Helt obegripligt fortsatte man sedan strypa ekonomin och konkursade tusentals företag och skapade massarbetslöshet. Underkänd krishantering!
Kristerssons paradexempel är 2006-2014. Enligt honom drabbades vi åren 2008-14 av en global finanskris som vi klarade tack vare regeringen. Fel! För det första var finanskrisen bara åren 2008-2009. Den var orsakad av extrem utlåning och fiffel med osäkra bostadslån. Efter 2009 var den krisen borta men i EMU-området kom i stället Euro-krisen.
Det som räddade svensk ekonomi 2008 var att kronan var fri från euron och sjönk med 20 procent. Företagen överlevde. Positivt var också att alliansen ärvt budgetöverskott och en svensk modell med automatiska buffertar.
Paradoxen är att Kristersson i EMU-omröstningen 2003 var bland de mest fanatiska ja-förespråkarna. Hade han då vunnit över svenska folket kunde vår ekonomi ha drabbats lika hårt som Finlands.
Frågan är om inte facket Metall lett av Stefan Löfven genom ett snillrikt krisavtal räddade fler jobb än alliansregeringen?