Statistik löser inga problem
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På sistone har det hörts braskande larm om att det inte finns dagis- eller förskoleplatser till alla barn som fötts i den sedan några år pågående babyboomen. Detta trots att exempelvis Statistiska centralbyrån varje kvartal lämnar en grundlig redovisning av befolkningsutvecklingen där bland annat antalet födda i varje kommun är enkelt uttydbart.
Trots att statistisk information finns lyckas landets offentliga förvaltningar endast med ett nödrop anpassa verksamheten till befolkningsförändringarna. Det verkar inte spela någon roll att myndigheterna sedan ett barn fötts har dryga året - då föräldrarna är föräldralediga - på sig att sörja för att det finns barnpassning när föräldrarna skall börja arbeta. Eller att det går att räkna ut att det efter ytterligare cirka fem år behövs plats i skolan. Eller att man borde kunna förstå att statistiken visar att befolkningen blir äldre kommer fler gamla att behöva hjälp hemma eller få komma in på hem. Men det blir ändå problem och kris varje gång någon medborgare behöver en ny form av service, för man är aldrig beredd från det offentligas sida.
Någonstans borde vi medborgare börja reagera mot detta. Kanske är det hög tid att ifrågasätta om det offentliga verkligen borde utföra allt från dagmammor, daghem, skolor och fritids till sjukhus, teatrar och äldreboenden.
Kanske borde vi ge makten över de offentligt finansierade systemen direkt till medborgarna. Möjligen genom något så kallat check-system där den enskilde själv får välja hur han eller hon vill få sin service, samtidigt som det offentliga fortsätter att betala för den.
Då skulle ingen hamna utanför och det offentliga skulle kunna koncentrera sig på att ordna service åt dem som inte är i stånd att välja själva. Och alla andra skulle jämlikt kunna få lösa sina egna vardagsproblem.
Ingen skulle behöva överväga att taktikflytta till andra sidan stan för att ha chans att få barnomsorgsplats. Eller vara upprörd för att mormor tvärt emot det kommunala beslutet inte fått städat denna vecka heller.
Kanske är valfrihet en radikal tanke i vårt trygghetsälskande och genomsocialiserade land. Men i takt med att medborgarna alltmer upplever välfärdsstatens tillkortakommanden borde tanken på att befria staten från välfärdsproduktion nog väckas hos allt fler.
Men statistiken då? Behöver vi verkligen den när den uppenbarligen inte används som stöd för offentliga beslut? Kanske inte. Men varje tid vill ju alltid skriva sin egen historia. Och kanske blir det statistiken som vi lämnar över till kommande generationer. Så att de kan minnas vår tid som den då barnen visserligen inte fick dagisplats och de gamla inte hemtjänst. Men den då allt är synnerligen väl statistiskt belagt.