Jag ska inte lägga mig i den pågående debatten här bredvid på sidan om bland annat statistik och välfärdsförsäkringar. Men jag kan inte låta bli att fånga upp en fras i Gustaf Hoffstedts inlägg idag: ”socialdemokratins enda kvarvarande vapen: känslor”.
Frånsett att det kommit fler förslag från Socialdemokraterna än från regeringen för att minska arbetslösheten det senaste året är det betecknande att moderate Hoffstedt avfärdar känslorna som något man tar till i brist på annat.
Det är klart att det handlar om känslor hos den som gått länge utan jobb, utnyttjats till gratisarbete eller låtsassysselsättning inom Fas 3 eller måste vänta ut arbetsförmedlingens aktivitetsförbud. En större förståelse för vad regeringens åtgärder har lett till är vad många efterlyst under de senaste årens systemskifte.
Politik handlar ofta om siffror och tabeller. Det måste den också göra men den som tror att allt går att mäta och väga riskerar att med Oscar Wildes ord blir en cyniker ”som vet priset på allt och värdet på ingenting.”
Läs gärna Rolands Spånts artikel här bredvid om vådan att ha alltför stor och okritisk tilltro till ekonomiska modeller.
Moderaterna och de övriga partierna i regeringen får gärna anklaga oss som vill ha en ändring för att vara känslosamma. Det kan vi leva med. Det är betydligt svårare att möta uppgivenheten hos den som fick lämna sjukförsäkringen och måste börja om från början utan att vara ett dugg friskare.
Eller hopplösheten från den som fått nej, eller inget svar alls, på den hundrade jobbansökan.
Eller förtvivlan från den som måste sälja lägenheten för att det inte blir något försörjningsstöd så länge man har tillgångar.
Det kan bli en del känslor i tågen och talen på första maj. Det skäms vi inte för. Välkommen med!
Grattis Kommunal, till att ha fått igenom
en löneökning i krontal för de med lägst
lön eftersom procentpåslag bara ökar
klyftorna. Och bra SKL, som äntligen
vågar ta åtminstonde ett steg bort från
obetalda håltimmar.