Ryktet om industrins död är överdrivet. Tillverkningsindustrin utgör fortfarande ryggraden i den svenska ekonomin. Det är industrin som efterfrågar nya, välutbildade ingenjörer och samtidigt genererar många arbetstillfällen i servicebranschen.
Städerskan på kontoret, eller säkerhetsvakten som går sin nattliga rond på ett fabriksområde, har samma försörjningskälla som ingenjören och montören. Enligt statistik från IF Metall är 700 000 löntagare direkt sysselsatta inom svensk industri. Därtill kommer ytterligare 1,4 miljoner som på ett eller annat sätt är beroende av industrin för sin försörjning.
Industrins produktionsandel ligger stabilt runt 20 procent av bruttonationalprodukten.Utan någon tillverkningsindustri skulle flera svenska kommuner inte överleva. Å andra sidan faller alla industrier som fortsätter att producera varor som ingen efterfrågar: Saab i Trollhättan och Facit i Åtvidaberg är två sorgliga exempel på svenska företag som blivit förbisprungna av skickligare, internationella konkurrenter.
När IF Metalls ordförande Stefan Löfven utsågs till Socialdemokraternas nya partiledare möttes han av hyllningar från såväl vänster som höger. Inte minst borgerliga debattörer hyllade Löfvens pragmatism i samband med finanskrisen.
Den uppmärksammade krisåtgärden - IF Metall gick med på sänkt arbetstid, vilket minskade arbetsgivarnas lönekostnader - utmanade delar av LO-kollektivet. Samtidigt är Stefan Löfven en produkt av samma arbetarrörelse som han är utsedd att leda.
Svetsaren från Ådalen har själv verkat på verkstadsgolvet. Nu är han statsministerkandidat och måste övertyga tjänstemän och akademiker om sin förmåga att se bortom särintresset.
Nyckeln till framgång bör vara att presentera ett helhetsgrepp på den svenska näringspolitiken.
Traditionellt har arbetarrörelsen varit duktig på att lyfta fram industrins betydelse för välfärdstatens fördelningspolitik. På samma sätt är Alliansen tjänstesamhällets främsta röst.
Däremot har inget av blocken knutit samman tjänste- och industrisamhällets ömsesidiga betydelse för varandra.
Under tiden som IF Metalls ordförande krävde Stefan Löfven ett statligt delägarskap i Saab. Om Löfven lyckas släppa gamla lojaliteter - och i stället utmana näringsminister Annie Lööf om exempelvis behovet av kärnkraftsutbyggnad för industrins fortsatta överlevnad - kan Socialdemokraterna ha slagit in på rätt väg.
Alla former av entreprenörskap bör förstås i sitt rätta sammanhang. Det svenska näringslivet behöver fler ben än småföretagande, städhjälp och snabbmatsrabatter.
Vår kreativa ekonomi kräver en välmående tillverkningsindustri som levererar råvaran till morgondagens smarta lösningar.
Här finns möjligheten för socialdemokratin att skapa ett trovärdigt alternativ till regeringen.