Löfven tycks försöka distansera sig från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men faktum kvarstår att han kommer att behöva samarbeta med ett eller båda av dessa om alliansen förlorar valet 2014.
Den socialdemokratiske partiledarens utspel hamnade i skuggan av USA-rapporteringen. Men i en artikel i Svenska Dagbladet den 4 november erkände Löfven att samarbetet i utrikespolitiska frågor inför valet 2010 var dåligt för Socialdemokraterna.
Det gemensamma valmanifest som Mona Sahlin tvingades till 2010 innehöll bland annat en gemensam skrivning om att USA skulle avveckla sin kärnvapen samt lägga ned sina baser i utlandet.
Man kan tycka vad man vill om olika uttryck av amerikansk politik. Men ingen demokratiskt sinnad person lär på allvar neka till att USA är bättre än de andra stormakterna. Samt att deras vänskap och beskydd har varit garantin för fred i vår del av världen ända sedan andra världskriget. Ett USA som retirerar från sitt internationella säkerhetsengagemang är bland det värsta som skulle kunna hända Sverige.
Kravet i det rödgröna valmanifestet hade förstås betytt noll och intet för världspolitiken. Men det underströk det oseriösa i den svenska vänsterns världsbild. Det är därför klokt av Löfven att tidigt markera mot V och MP i utrikespolitiken där de inte är tillförlitliga. Han säger sig vara besluten att inte medverka till något som liknar det rödgröna samarbetet inför förra valet.
Men hans avståndstagande väcker frågan om vem han då ska samarbeta med. Socialdemokraterna är inte länge än parti som kan hoppas på femtio procent, eller ens på fyrtio procent för den delen. Om Löfven vill bli statsminister i Sverige måste han vara beredd att samarbeta med minst ett, men förmodligen fler, småpartier.
I ett sådant regeringssamarbete blir det svårt att utesluta utrikes- och säkerhetspolitiken. Det kanske lät sig göras under kalla kriget, då koalitionspartnern VPK var ett litet och marginaliserat parti, och tidsandan underlättade handslag över blockgränsen. Men i dag lär alternativ till vänster om Socialdemokratin att kräva inflytande.
Löfven säger att han just nu är inriktad på att utveckla den socialdemokratiska politiken och att han får återkomma till frågor som rör regeringsbildning. Men det är att göra det lite för enkelt för sig. Just samarbetsfrågan borde vara integrerad i nydaningen av det nya partiet.
När Moderaterna genomförde sin förnyelse var det ett självklart mål att bli ett parti som kunde samarbeta med andra och bilda majoritet. Vill man axla regeringsansvaret går det inte att spela ensamvarg.
Det verkar som att Löfven står inför ett dilemma. För att framstå som ett seriöst regeringsalternativ måste han samarbeta. Men de enda som vill samarbeta får honom att framstå som oseriös.