I går avgick regeringen Reinfeldt. När ni läser detta har alltså det kaos brutit ut som skulle bli följden av en rödgrön regering. Nu har vi ju viss vana vid kaos i samband med regeringsskiften. När Fredrik Reinfeldt bildade sin första ministär var två ministrar bytta redan efter tio dagar. Totalt försvann visst femton statsråd innan hela regeringen fick lämna in sina passerkort. Det kommer att avgå statsråd ur Stefan Löfvens regering också, förhoppningsvis inte lika snabbt.
Att partisekreteraren Carin Jämtin blir kvar i partikansliet är klokt. Regerandet kommer att ta mycket kraft från partiordföranden, särskilt det oundvikliga kompromissandet med MP och förhandlandet med övriga partier. Då är det lätt att tappa bort partiarbetet. Där behövs någon av Carin Jämtins kaliber.
Det mest slående med den nya regeringen är bredden. Här följs löftet om unga på vallistorna upp med reella maktpositioner. Aida Hadzialic, ung jurist som varit kommunråd i Halmstad, får hand om det viktiga kunskapslyftet och gymnasiefrågorna. Omvittnat duktige SSU-ordföranden Gabriel Wikström, får ett tufft uppdrag som ansvarig för sjukvård och folkhälsa. Att idrotten också hamnar där är logiskt men portföljen blir stor. SSU fortsätter i de bästa händer när Ellinor Eriksson tar över. Alla som sett henne i aktion till exempel på senaste partikongressen vet vad jag menar.
Samtidigt ratas inte erfarenhet och årsrikedom. Kristina Persson, som fyller 70 nästa gång, är en klok person med bredd och integritet som aldrig varit rädd för att tänka fritt och framåt. Inte bara åldersspridningen är stor. I motsats till den avgående regeringen finns nu statsråd från norr och söder, öst och väst. Flera är födda utomlands och inom kretsen talas såväl kroatiska som meänkieli. Deklarationer om öppenhet och bredd i all ära, det är i praktisk politik de prövas.
Naturligtvis är det lika många kvinnor som män, allting annat hade varit sensation. Att finansministern och vice statsministern är kvinnor får betraktas som godkänt när statsministern är en man. Men hade inte Åsa Regnér varit ett så gott val hade jag gärna sett en man ta sig an jämställdhetsfrågorna.
Utrikesministerposten är eftertraktad men medför inget självklart inflytande på hemmaplan. Under Carl Bildts tid har vi vant oss vid att basen på UD lever tämligen avskild från övrig politik. Är Margot Wallström tillräckligt inrikespolitiskt engagerad för att bryta det mönstret?
Många namn var givna. Finansminister Magdalena Andersson, utbildningsminister Gustaf Fridolin och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson förvånar ingen. Mikael Damberg som dragit ett tungt lass i riksdagen i partiordförandens ställe får stå för mycket av Stefan Löfvens hjärtefrågor som näringsminister. Nya namn i rikspolitiken men väl förankrade lokalt är Helene Hellmark Knutsson och Anna Johansson. Sensationen Alice Bah Kuhnke har en stark bas i organisationslivet, en svensk paradgren. Men politiskt är hon ett oprövat kort. Partivännen Isabella Lövin förvånar inte heller men är fortfarande mest förknippad med fiskefrågorna.
Det finns detaljer att kritisera i laguppställnnigen . Den perfekta regeringen finns inte. Men Sverige har under den här veckan har fått en betydligt bredare och mindre Stockholmsfixerad regering.