När man följer vänsterns och Socialdemokraternas utfall i kulturdebatten kan man lätt få intrycket av att det inte existerade någon kultur alls i vårt land före 1970. På samma sätt som man lätt förleds att tro att vi inte hade några apotek före 1971.
Det är närmast ett axiom i svensk kulturdebatt att kultur bara räknas om den är offentligt finansierad. Själva ordet kulturpolitik har kommit att förknippas med hur politiken ska fördela skattebetalarnas pengar till av politiker och politiskt tillsatta tjänstemän godkända kulturyttringar. Att denna princip medfört en ideologisk slagsida inom kulturen är uppenbart. Den godkända kulturen förutsätts vara "samhällskritisk" - men det samhälle som kritiseras ska alltid kritiseras från en vänsterståndpunkt.
Med kulturutredningen och den påföljande kulturpropositionen förra året gjorde alliansen ett försök att börja röja i den kulturpolitik som varit gällande sedan 1970-talet. Vissa gamla kvarlevor till institutioner fick se sina anslag krympa eller dras in helt, vilket vållade stor upprördhet bland de närmast berörda och bland de kulturjournalister som får betalt för att häckla de borgerliga.
Men alliansregeringen ökade också kulturbudgeten. Inte ens under det långa sjuttiotalet, då allt skulle finansieras med skattemedel, satsade någon socialdemokratisk regering mer allmänna medel på kultursektorn.
Därför ter det sig smått absurt när Håkan Juholt och andra gång på gång låter påskina att alliansen för en politik där kulturen "hänvisas enbart till marknadens krafter eller ett fåtal mecenaters välvilja" (Juholt på DN Debatt 21 april). Kulturen har aldrig tidigare förlänats så mycket offentliga medel. Socialdemokraternas senaste kulturbudget omfattade 5 937 miljoner kronor. 2011 satsar alliansen 6 488 miljoner kronor, en skillnad på 551 miljoner.
Medan många länder i Europa valt att minska kulturanslagen under krisåren har alliansregeringen i stället valt att öka deras andel av statsbudgeten, från 0,77 till 0,80 procent perioden 2006 till 2011.
Trots dessa satsningar finns fortfarande en bild av borgerligheten som kulturfientlig och delvis har den sig själv att skylla. Från att ha varit kulturens mecenater och beskyddare har borgerligheten under de senaste fyrtio åren kommit att inta en likgiltig och ibland närmast fientlig hållning till kulturlivet, med undantag för ett fåtal högborgerliga bastioner, såsom Operan och Nationalmuseum. I takt med att kulturen kommit att förknippas med det offentliga har den också av borgerligheten och delar av näringslivet kommit att betraktas som ett vänsterprojekt.
Det är bra att alliansen tar kulturfrågorna på allvar, men det är dags att föra en seriös diskussion om hur man skapar de bästa förutsättningarna för kulturskapare (som i de flesta fall är småföretagare) och publik. Juholt vill ta kulturen tillbaka till 70-talet, vart vill borgerligheten?