”Vi får aldrig, aldrig glömma. Vi måste alltid, alltid stå upp och försvara.” De orden har ringt i mitt medvetande många gånger den här sommaren. Självklart under den enastående mångfaldsmanifestationen samt -paraden under Almedalsveckan, men också i samband med årsdagen av Utöya, där en sörjande men inte slagen socialdemokrati minns och saknar alla dem som fick sätta livet till i en ofattbar attack på öppenheten och det demokratiska arbetet.
Under några heta, skälvande sommardagar var jag i Budapest och påmindes också där - med besked - om att vi aldrig får sluta ta striden för alla människors lika värde.
Jag besökte bland annat. en enorm synagoga, fortfarande en viktig samlingsplats för stadens judar, men också en plats där många av förintelsens offer ligger begravda. På den ljusa innergården finns en konstinstallation föreställande en silvrig tårpil, där det är möjligt att på varje blad gravera in namnet på en dödad anförvant. Vackert, smärtsamt och viktigt.
Än viktigare i ett land som Ungern, med en fruktansvärd historia av elände, etnisk rensning och dubbla förtryck, där det nyfascistiska partiet Jobbik nu skördar framgångar genom sina angrepp på framför allt judar, romer och öppet homosexuella. Känns mönstret igen? Ungern är ju inte heller ensamt om att ha populistiska, högerextrema partier på frammarsch. Det sker runt om i hela Europa och också i Sverige bereds på demokratisk väg utrymme för icke-demokratiska krafter. Därför känns de senaste månadernas uttryck för mångfald och tolerans så hoppingivande, liksom tydliga offentliga ställningstaganden för ett öppet samhälle. Men, det räcker ju inte.
Det är i det lilla förändringen måste börja, i det enskilda samtalet. Jag minns med glädje Byggnads kampanj ”varför säger du så?”. Fyra enkla ord som sätter stopp på slentrianmässigt underhållna fördomar och startar riktigt givande samtal.
Det ska heller inte förglömmas att populistiska missnöjespartier växer sig starkare när samhällen mår dåligt, under lågkonjunktur, i arbetslöshetens spår och när klassklyftorna växer. Och nog växer klassklyftorna. Sannerligen. Den rike blir ännu rikare, den fattige ännu fattigare. Arbetslösheten ökar, medan vi som redan har arbete arbetar ännu mer.
Vi kan bättre än så här, långt bättre. Den 14 september har vi alla chansen att rösta om vilket samhälle vi vill ha. Ett öppet och mångfaldigt, där alla får bidra till hundra procent av sin förmåga, eller ett slutet och segregerat där var och en får hålla till godo med sin livslott. Vilket samhälle väljer du?