LEDARE
Häromdagen kom beskedet om neddragningar och omstrukturering av verksamheten vid Arlas Visbymejeri. Oväntat för vissa, nästan väntat av andra. Själv tillhör jag den senare gruppen, för har man följt Arlas utveckling under många år är det bara att konstatera att detta är en del av framtidsstrategin. En strategi som förvandlat företaget från ett kooperativ ägt av de mjölkproducerade lantbrukarna till ett närmast multinationellt storföretag med målet att bli inte bara bli störst i Europa utan också kanske hela världen. Tidigare var medlemsinflytandet hyfsat, nu fattas besluten väldigt långt från de enskilda ägarna.
Filosofin är att möta en ökad konkurrens med stora anläggningar koncentrerade till några få platser. Vårdande av kända varumärken är mindre viktigt och alla minns nedläggning av Stånga mejeri med osten ”Blå Gotland”. En lokal produkt som även i dag kunde varit en storsäljare, nu när just lokala varumärken är populärt. Men mejeriet var för litet och passade redan då inte in i Arlas organisation.
Samma sak med gamla välkända gräddosten ”Åseda”. Märket finns kvar, men tillverkningen sker numera i Danmark. Så den som tror att ett köp av osten är att gynna en småländsk mjölkbonde blir besviken.
Men stordriften har flera mörka baksidor och en är det enorma transportbehovet. För hela centraliseringskonceptet bygger på billiga transporter långa sträckor av råvaror och färdiga produkter.
De ständigt ökande utsläppen från bland annat biltrafiken gör att koldioxidhalten i atmosfären höjs med åtföljande klimatförändringar. Genom dagens klimatfokuserade debatt kan ingen ha undgått att ha hört talas om detta samband, men ändå ökar hela tiden transportbehovet av framförallt livsmedel. Tyvärr känns det som klimatdebatten mest handlar om framställning av alternativa bränslen, bränslen som får oss att tro att alla transporter i framtiden kan fortsätta i oförminskad skala.
Målet måste i stället vara att råvaror transporteras så kort sträcka som möjligt innan förädlingen. Detta kan enkelt åskådliggöras med exempelvis tillverkning av ost, där det för att producera ett kilo krävs omkring tio liter mjölk.
Lätt att inse att ett ton färdig ost kräver mindre energi att frakta än tio ton mjölkråvara. Ändå transporteras i dag mjölken mycket långa sträckor för att ostproduktionen är koncentrerad till ett fåtal platser. Visst, vid osttillverkningen bildas mycket vassle, men den produkten går numera utmärkt att röta till biogas. Något som alltså effektivt kan minska energianvändningen i mejerierna.
Förhoppningsvis klarar sig några mindre mejeriföretag från att uppslukas av jätten, så att konkurrensen kan bibehållas. Myntet har som bekant två sidor och det som är bra för Arla kanske inte alltid är bra för konsumenterna, eftersom valfriheten alltid starkt inskränks vid monopol.