Storpolitik och juridik avgör om den ryska gasledningen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ryssland har gas att sälja och vill tjäna pengar och politiska vinster på att sälja till de europeiska stormakterna Tyskland och Frankrike, som vill köpa gasen. De är för långsamma att klara sin energiomställning och behöver den ryska gasen för att klara sin industri.
Gamla rysskräcken
Som jag skrivit tidigare handlar det om stormaktspolitik, ekonomi och miljö. Och en del säkerhetspolitik och kanske försvarspolitik.
Det finns dom som mer eller mindre spelar på den gamla rysskräcken och använder gasledningen för att få argument att rusta upp den svenska krigsmakten.
Om gasledningen blir byggd och någon form av plattform placeras utanför Gotland, så kan det kanske ge upphov till förvars- och säkerhetspolitiska följdverkningar. Men det ger knappast skäl till att måla upp bilden av den gamla rysskräcken igen.
När jag läste Hans E. Anderssons artikel igår om rysskräcken, så studsade jag över att han såg små möjligheter för Sverige att juridiskt stoppa gasledningen.
Den internationella juridiken och FN- och EU-bestämmelser lär möjliggöra gasledningen. Och jag hittade på nätet ett påstående om att EU redan godkänt gasledningen och ger den bidrag, så kallt TEN-bidrag. Samma som Svinesundsbron fått och som ges till infrastruktur som binder samma europeiska länder.
Stormaktspolitik
Nu är det skillnad på politik och juridik. EU:s historia visar många exempel där politiken har varit överordnad juridiken. Det som stått i EU:s lagar har blivit något annat när politikerna varit överens.
Nu förutsätter sådana förändringar att stormakterna inom EU är överens. Och om Tyskland och Frankrike är överens om att Ryssland ska få lägga ner en gasledningen i Östersjön, lär det bli svårt att ändra på detta.
Likväl måste Sverige bilda allians med den nya EU-stormakten Polen och de baltiska staterna om att av miljöskäl stoppa gasledningen.
Måste säga nej
Den ska dras genom Sveriges ekonomiska zon i Östersjön och då måste det rimligtvis finnas juridiska och politiska möjligheter att stoppa gasledningen i Östersjön. Miljöriskerna är alldeles för stora. På många sätt.
Ytterst handlar det om vilket politiskt kurage som den svenska borgerliga regeringen har. Vill och vågar de värna Östersjöns miljö och bilda allians med Polen och andra mot stormakterna Tyskland och Ryssland.
Eller är Hans E. Anderssons hänvisning till de juridiska svårigheterna ett tecken på att den borgerliga regeringen redan har givit upp motståndet mot gasledningen?