Maud Olofsson borde avgå - det anser nu allt fler centerpartister. Kravet har rests från riksdagsledamöter som Fredrick Federley och Abir Al-Sahlani såväl som från CUF-ordföranden Magnus Andersson.
Hittills har det inte riktats någon stark kritik direkt mot Olofssons gärning - hennes insats för att modernisera partiet och hålla ihop alliansen värderas högt. Ropen på avgång motiveras snarare av tidpunkten: Olofsson har redan suttit vid posten i tio år och en ny partiledare måste ha en chans att bli varm i kläderna före valet år 2014.
Men det är nog en klen tröst för Olofsson, som efter framgångarna i valet 2006 tycktes övertygad om att Centern skulle befästa sin position som Sveriges tredje största parti. Nu lyckas C inte ens klättra över riksdagsspärren - i Skops senaste opinionsundersökning får partiet endast 3,5 procent av väljarstödet.
Centerns egen valanalys pekade i vintras ut otydligheten som en av partiets största brister. Det är ett problem som i högsta grad kvarstår. Olofsson har försökt sig på konststycket att gifta ihop Centerns traditionella landsbygds- och miljöfrågor med moderna, liberala idéer vad gäller integritetsfrågor, företagande och arbetsrätt - men har inte klarat att beskriva den visionen på ett tillräckligt lockande sätt.
Nu ryktas det att Maud Olofsson själv vill se it- och regionminister Anna-Karin Hatt som sin efterträdare. Men Hatt är relativt okänd, trots statsrådsposten. En stark utmanare finns i Annie Johansson, partiets ekonomisk-politiska talesperson. Johansson har visserligen småländska rötter - men har också visat sig vara en stark förespråkare av företagande och tillväxt.
Det gäller för centerpartisterna att bestämma sig om de vill satsa på de trogna landsbygdsväljarna eller försöka fånga in de flyktiga storstadsväljarna. Valet av partiledare handlar i högsta grad också om politisk färdriktning.