Det har gått drygt två år sedan regeringen sträckte ut handen och tillsammans med Miljöpartiet träffade överenskommelsen om bland annat rätt till vård för papperslösa flyktingar och rätt för deras barn att gå i skola. I samband med att överenskommelsen träffades uttalade Reinfeldt att överenskommelsen ”stängde dörren på det enda område som mer främlingsfientliga krafter var intresserade av”.
Att det var Sverigedemokraterna som åsyftades var uppenbart.
Därefter, och framför allt i samband med migrationsminister Billströms storm efter uttalandet om ”blonda och blåögda” har överenskommelsen med jämna mellanrum aktualiserats. Oenighet påstås ligga i formuleringen ”synnerligen ömmande omständigheter” vid beviljande av uppehållstillstånd.
Miljöpartiet vill ändra formuleringen till ”särskildt ömmande omständigheter” medan Alliansen vill behålla förstnämnda, vilken är i överensstämmelse med den ursprungliga överenskommelsen.
I samband med Centerpartiets extra partistämma i slutet av mars i år fick Annie Lööf en fråga om just detta och vilken hon besvarade med att en överenskommelse är till för att hållas och att hon utgick ifrån att samtliga parter menade att göra så.
Alliansens överenskommelse med Miljöpartiet i dessa frågor är viktig. Så viktig att eventuella oenigheter kring ”synnerligen” eller ”särskilda” inte får komma emellan.
Utöver dess syfte, nämligen att säkerställa att Sverige har en human migrationspolitik, får den precis den effekt som Reinfeldt tydliggjorde vid dess tillkomst, nämligen att den tar makten från Sverigedemokraterna i deras hjärtefråga.
Alliansens och Miljöpartiets samarbete från 2011 visar att det går att komma överens över blocken. Att i viktiga frågor finns det en möjlighet till samarbete.
Migrations – och integrationspolitiken är viktig. Är det någonting som samtliga partier, frånsett Sverigedemokraterna, varit överens om sedan valet 2010 så är det oron för att ett främlingsfientligt parti tagit sig in i riksdagen.
Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti. Ett parti som bygger sin retorik på ”vi och dem”, på att Sverige är för litet för oss alla.
Deras kopplingar till ännu mera främlingsfientliga krafter har avslöjats lite då och då. Det absoluta bästa sättet att bemöta dem är att ta debatten ifrån dem. Att komma överens om en politik inom ”deras område”.
Om samtliga mer etablerade partier hade visat att de inte bara stod enade i uppfattningen att inte söka Sverigedemokraternas stöd, utan även vad det gäller sakpolitiken inom migrations- och integrationsområdet, torde Sverigedemokraternas inflytande bli ordentligt förminskat. Kanske till och med obefintligt. Åtminstone vore det väl värt ett försök eftersom tidigare strategi, att bemöta dem med tystnad, uppenbart inte fungerat.
Migrations- och integrationspolitiken är inte en historisk identitetsfråga för vare sig Alliansen eller Socialdemokraterna med vänner. Det politiska handlingsutrymmet för samtliga partier borde vara tämligen stort, de olikheter som finns inte omöjliga att överbrygga.
En bredare överenskommelse än den från 2011 mellan Alliansen och Miljöpartiet, inom fler områden och med stöd av fler partier (förutom Sverigedemokraterna) borde tillförsäkra inte bara ett fastställande av en human, rättvis och effektiv migrations- och integrationspolitik, utan borden även en gång för alla ordentligt slänga dörren i ansiktet på Sverigedemokraterna.
Reinfeldt med övriga alliansledare borde sträcka ut även andra handen.