Straff är mer humant än vård
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Föreställningen att samhället skall straffa kriminella är enligt deras sätt att se en medeltida kvarleva som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det är brottslingen som är det egentliga offret och skall vårdas av samhället tills de psykiska såren av vad det nu kan vara för trauman från barndomen är läkta. Denna filosofi hade sin största verkan under sextio- och sjuttiotalen, men dess grepp om kriminalväsendet lever i högsta grad kvar än i dag. Inte bara i form av de regler och institutioner som finns, utan även i form av nyspråk där "vakt" blivit "vårdare" och "fängelse" blivit "anstalt". Och, förstås, i låga straffsatser.
Men är det en mer human ordning? Nej, menar Göran Duus-Otterström i en färsk avhandling från Göteborgs Universitet. Straff är faktiskt en mer human princip än vård. För den som endast betraktas som vårdtagare har per definition fått sin förmåga till ett fritt val underkänd. Närmare bestämt förmågan att skilja mellan rätt och fel.
"Det kan vara att föredra att bära skuld än att liknas vid en krånglande bil i behov av en mekaniker", menar Duus-Otterström. Men frågan är om liknelsen inte kan vridas till ännu en bit. Dagens kriminalvård förvandlar snarare brottslingarna till djur, potentiellt aggressiva väsen i behov av dressyr och omhändertagande, men ohjälpligt oförmögna att ta moraliskt ansvar eftersom de till skillnad från oss andra inte har någon moralisk vilja att ställas till svars för, utan endast drifter. Det är den obarmhärtiga konsekvensen av en romantisk och samtidigt antihumanistisk människosyn.
Den som vårdas förnedras. När en brottsling släpps ut ur ett svenskt fängelse, då har han officiellt endast vårdats och därmed aldrig getts chansen att sona sitt brott. Han är formellt friskförklarad men bär likväl på en aldrig bearbetad skuldbörda. Den som däremot har avtjänat sitt straff kan gå rakryggad bland sina medmänniskor och se dem i ögonen. Är straffet avtjänat är det avtjänat.
Arvet efter den extremt rationalistiska anda som genomsyrade Sverige under andra delen av nittonhundratalet blockerar detta sätt att tänka bland kriminalvårdens beslutsfattare. Men bland vanligt folk har det sällan rått något tvivel om vilka värderingar som bör ligga till grund för brottsbekämpningen. Det är hög tid att kalla dagens ordning vid dess rätta namn. Svensk kriminalvård är inhuman och behöver reformeras.