Straff ÄterupprÀttar och försonar
Foto: Leif R Jansson/FLT-PICA
Detta Àr en ledare. PÄ hela Helagotland publiceras ledarartiklar frÄn GotlÀnningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Dessa grundlÀggande frÄgor om straff och rÀtt har nyligen analyserats av tvÄ skribenter som oberoende av varandra nÄtt förbluffande likartade slutsatser. Dels har Göran Duus-Otterström försvarat en statsvetenskaplig avhandling om straff och personligt ansvar vid Göteborgs universitet. Dels har Lars F. Eklund, idéhistoriker och tidigare kristdemokratisk politiker, kommit med en debattskrift med den fantasieggande titeln "Varför bÀr överheten svÀrd", utgiven av idéinstitutet Civitas.
Eklund gÄr igenom de skÀl som brukar anföras för att motivera straffsystemet och avfÀrdar dem vÀllustigt ett efter ett. Behandling och rehabilitering Àr ett motiv som ofta anges. Men att ha begÄtt ett brott Àr faktiskt ingen sjukdom, utan en handling som gÀrningsmannen hade kunnat lÄta bli - utom i de fall dÄ den som begÄr brottet verkligen Àr sjuk och inte kan bedöma eller kontrollera sina handlingar, och dÄ borde det inte vara aktuellt med straff över huvud taget. Duus-Otterström gÄr ocksÄ hÄrt emot vÄrdmotivet, framför allt dÀrför att brottslingen underkÀnns som beslutför, ansvarig person och i stÀllet behandlas ungefÀr som en bil som krÄnglar och behöver lagas.
AvskrÀckning Àr ett annat föregivet skÀl till bestraffning som Eklund gör ned, eftersom det innebÀr att enskilda mÀnniskor anvÀnds som livlösa redskap för andras nytta. Dessutom - det gÄr att uppnÄ en avskrÀckande effekt genom att straffa oskyldiga, sÄ lÀnge folk tror att de Àr skyldiga. Men det vore uppenbarligen orÀttvist, sÄ straff mÄste motiveras pÄ nÄgot annat och bÀttre sÀtt.
Ytterligare ett bristfÀlligt skÀl att utdöma straff Àr behovet av att skydda samhÀllet frÄn farliga individer.
Med ett renodlat skyddsperspektiv skulle man kunna identifiera de individer som har landets vÀrsta brottsregister och lÄsa in dem för gott - det skulle sÀkert minska brottsligheten, men det vore orÀttfÀrdigt. Det kan vara riktigt att frihetsberöva av skyddsskÀl, som nÀr man sÀtter smittbÀrande personer i karantÀn, men det har ju inget med straff att göra.
I sjÀlva verket handlar straff om att ÄterstÀlla den balans som rubbas nÀr det begÄs en illgÀrning, vilket kallas retribution. Att lÄta mÀnniskor bli bestulna, misshandlade, vÄldtagna etcetera utan att söka bestraffa brottslingen Àr allt annat Àn barmhÀrtigt. NÀr det utdöms ett kÀnnbart straff - inte vÄrd - ÄterupprÀttas offret, och den skuld som uppstÄtt Äterbetalas. Brottslingen Ä sin sida fÄr chans att sona sitt brott och att dÀrefter Äterupptas som fullvÀrdig samhÀllsmedlem. Detta Àr rÀttvisa enligt klassisk kristen tradition, framhÄller Eklund: att ge var och en vad som tillkommer honom eller henne.
Man kan hoppas att dessa insikter nÄr fram till vÄra politiker. Exempelvis Àr det svÄrt att förestÀlla sig att nÄgon som tagit del av Duus-Otterströms och Eklunds resonemang skulle hÄlla fast vid regeringens obetÀnkta förslag att ge fÀngelsestraff till mÀnniskor som begÄtt brott i psykiskt förvirrat och otillrÀkneligt tillstÄnd.