Strejkdagar som skakade Sverige
Gruvstrejken 1969 ledde till stora förändringar.
Foto: PRESSENS BILD
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Andra försökte skylla strejken på Sara Lidman som tidigare samma höst, tillsammans med fotografen Odd Uhrbom, gett malmfältsarbetarna röst i rapportboken "Gruva".
Missnöje med ohälsosam miljö
Men det var förstås struntprat. I botten låg verkliga orsaker: Ett länge upplagrat missnöje med ohälsosam miljö och pressade arbetsvillkor. Men strejken var också en svidande protest mot det egna facket, mot de centrala löneförhandlingarna och i förlängningen - i och med att LKAB var statligt - hela det socialdemokratiska etablissemanget.
För LO och inte minst den nyvalde partiordföranden Olof Palme var denna arbetarrevolt därför besvärande på många sätt. Andra vädrade desto mer morgonluft. Inte minst de små vänstergrupperingar, som var ganska många vid den tiden, såg en chans att skära pipor i vassen. Från min dåvarande utsiktspunkt inom Umeås studentvärld upplevde jag solidaritetsmöten där gruvhjälmar bars runt som kollektbössor och där heta dispyter utspann sig mellan unga studentaktivister som, inte sällan uppvuxna i borgerliga miljöer, gärna framträdde som experter på lämplig facklig strategi i Malmfälten...
Gruvstrejken var också en i hög grad medial företeelse, inte bara i TV2. Från stormötena i Kiruna rungade ja- och nej-ropen ut över landet och nya, tidigare okända talesmän klev fram i rampljuset: Elof Luspa, Ture Rantatalo, Harry Isaksson... Om en del frusna stockholmsreportrar påstods det att de uppbar utlandstraktamente för att kompensera kylan och mörkret och för DN hade självaste Olof Lagercrantz , en av tidningens chefredaktörer, skickat ut sig själv som rapportör.
Vad gruvstrejken gav är fortfarande ett omdiskuterat ämne. Månadslön i stället för ackord brukar räknas som den största vinsten, men den bidrog också till att påskynda sjuttiotalets nya arbetslagstiftning. En annan effekt var att den avslöjade ett falskt samförstånd som länge legat över svensk arbetsmarknad och visade att klassamhället alltjämt var en realitet. Gruvstrejken var en unik kollektiv viljeyttring i det svenska folkhemmet, utanför och på tvärs med det etablerade regelsystemet.
Stärkte arbetarnas självkänsla
Ryska revolutionen 1917 sammanfattades av den amerikanske journalisten John Reed i boktiteln "Tio dagar som skakade världen". I hans efterföljd kan man säga att gruvstrejken var 57 dagar som åtminstone skakade Sverige.
Att den stärkte arbetarnas självkänsla, gjorde facket mindre däst och radikaliserade samhällsklimatet är det ingen tvekan om. Det är kanske något liknande som skulle behövas i dag också, fyrtio år senare.