Striden om kollektivavtalet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Fackföreningsrörelsen har haft väldigt svårt att förklara för allmänheten varför det är så viktigt att alla företag ska skriva på kollektivavtalen. Det är inte helt lätt att förklara, speciellt som en samlad borgarpress verkar ha oändliga resurser till olika kampanjer.
Tolv miljarder påverkar
Enligt Dan Josefsson i Aftonbladet 20 november 2006, ska Svenskt näringsliv satsa tolv miljarder kronor på att "påverka opinionen". Ja ni läste rätt, tolv miljarder. Inte undra på att salladsbaren kunde få sånt stöd.
Sen kan man undra varför pressen fingranskar när LO helt öppet och i demokratisk ordning satsade, i sammanhanget futtiga, 80 miljoner kronor på en socialdemokratisk vinst i senaste valet.
Varför granskar inte pressen Svenskt näringsliv ofattbara satsning med tolv miljarder kronor på sin opinionsbildning?
En av de saker Svenskt näringsliv helst vill riva upp är de förhatliga kollektivavtalen. I SEKO Stockholms medlemstidning nr 1 2007 förklaras föredömligt varför vi ska ha kollektivavtal och att arbetsgivare och fackföreningarna har varit överens om det.
Börje Hörnlund (c) förklarade för EU att vår modell är kollektivavtalet.
Arbetstagare skyddas genom att facket tecknar kollektivavtal när nya företag uppstår i en bransch. Fackföreningsrörelsen har förbundit sig att se till att det finns kollektivavtal överallt, en förutsättning för att EU skulle godta den svenska modellen.
Måste kunna trycka på
Ingen ska behöva pressas till att ta ett jobb för en lägre lön än avtalets, vilket även arbetsmarknadsminister Littorin ställer upp på (än så länge).
Det finns krafter inom regeringen som vill begränsa fackets möjligheter att tvinga fram kollektivavtal hos motsträviga arbetsgivare.
Vad händer om facket förbjuds att blockera ett småföretag? Eller att kunna ta ut nyckelgrupper vid en strejk? Företag eller branscher som inte klarar konkurrensen på lika villkor slås ut. Skulle man ge dessa branscher fördelar, som tekoindustrin på 1970-talet, så skulle vi snart få en snedvriden arbetsmarknad.
Skulle vi konkurrera med östeuropeiska löner skulle en svensk tekoarbetare idag ha tjänat kanske 4 000 kronor i månaden. I konkurrens med Östasien skulle de tjäna 400 kronor i månaden.
I Göteborg såg man problemen med att allt fler småföretag, främst inom restaurangbranschen, struntade i att skriva på kollektivavtal. Grannen tvärs över gatan hade ju inget avtal och kunde med lägre löner få en konkurrensfördel. När Hotell och restaurangfackets avdelning började leta hittade de hundratals avtalslösa arbetsplatser.
Avtal eller lag
I deras kampanj som följde fick de ganska snart 50 nya uppgörelser, men när man kom till den berömda salladsbaren var det stopp. En massiv propagandaapparat sattes igång där man utpekade det stora stygga facket mot den lilla ensamma flickan.
Vad ingen tog upp är att det faktiskt är en förutsättning för att den svenska modellen ska fungera att alla ställer upp på kollektivavtalen. Något som båda fack och arbetsgivare en gång har godtagit.
Om vi i stället för kollektivavtal hade haft en lagstiftning om lägstalöner, hade då salladsbaren begått lagbrott?