Höstens val handlar om många viktiga frågor. En fråga märker ut sig särskilt i finansiella termer -. Striden om arbetstiden. Merparten av de rödgröna partierna vill se någon form av arbetstidsförkortning. Både Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har 30 timmars arbetsvecka som mål medan miljöpartiet är mer moderata och verkar för 35 timmar.
Skulle de här förslagen bli verklighet skulle det troligtvis vara förödande för vår samhällsekonomi och välfärd. Det är inget fel med att arbeta mindre än 40-timmar i veckan. Självklart har vi alla olika förutsättningar för hur mycket vi kan eller vill arbeta. Den centrala frågan är om det är statens roll att förkorta arbetstiden. Många har av en eller annan anledning valt att gå ner i arbetstid, men det ska vara upp till individen själv om de känner att de har råd. Samhället har det inte.
Förespråkare för arbetstidsförkortning hävdar att vi bör dela på de arbeten vi har med hänsyn till familjesituation och hög arbetslöshet. Problemet är att många kostnader för den anställde är oberoende av antalet arbetade timmar. Det medför att varje arbetad timme kommer att bli väsentligt mycket dyrare. Det finns också många studier som visar att sysselsättningen inte ökar när arbetstiden sänks. Riksdagens utredningstjänst beräknade nyligen de uteblivna skatteintäkterna för den franska modellen (35 timmar) till 155 miljarder kronor. Reforminstitutet har räknat på den än mer radikala varianten (30-timmar) och kommit fram till att det skulle kosta samhället smått otroliga 250 miljarder kronor. Samtidigt lever vi allt längre och vården kommer framöver kräva ökade tillskott av resurser. Ekvationen går inte ihop. Vi kan inte arbeta färre timmar samtidigt som vi blir allt äldre.
Statsministern stack för ett par år sedan ut hakan och tyckte att vi framöver bör arbeta till 75 års ålder. Detta uttalande var givetvis inte populärt, men inte långt från sanningen. Det är ett faktum att vi kommer behöva arbeta fler timmar för att upprätthålla pensioner och välfärd i framtiden. Förkortad arbetstid betyder automatiskt lägre pensioner. Pensionärer är redan idag bekymrade över sin situation. Hur ska det då se ut om några decennier med eventuellt rödgrönt styre?
Vi bör värna den svenska modellen och låta arbetsmarknadens parter komma överens om villkoren i arbetslivet. Flexibilitet och mer överenskommelser är bra. I stället för att arbeta mindre bör vi se till så att fler kan arbeta längre. Det bör satsas på förbättrad arbetsmiljö samtidigt som det blir naturligt att byta karriär ju äldre man blir.