”Hen kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”.
Så skrev inte August Strindberg i sin berömda inledningsrad i Hemsöborna. Man får direkt klart för sig, att det är en karlakarl som kliver ur båten. Förmodligen hade han inte skrivit så heller idag om han varit verksam i vår tid och följt den pågående debatten om det könsneutrala ”hen”.
Det är ju svårt sägs det att lära gamla hundar sitta, men som varande en sådan försöker man ändå känna sig för och böja lite på knäna. Dessa böjningsförsök har inte direkt gjort en entusiastisk för den språkliga förnyelsen.
Behov saknas
Jag ser helt enkel inget behov av den och har så inte heller gjort under ganska så mycket skrivande under ett helt liv.
Jag tänker mig alltså till exempel Strindbergs alla verk skrivna ”könsneutralt”. Eller vilken annan klassiskt litteratur som helst. Vilket jävla sammelsurium det skulle ha blivit.
Ta Bibeln för dem som nu är lagda åt det hållet och i grunden vill veta hur allt inklusive människan kommit till, verkar och fungerar i all den godhet, som psalmisten inte kan räkna proven på. Man väljer på måfå ett stycke och hamnar på Hesekiel 19:1 och försöker läsa det på nysvenska:
”Ett lejon var din mor/en lejoninna bland lejon./ Bland lejonen hade hen sitt läger/och fostrade sina ungar./Ett av lejonen hen födde upp/blev ett starkt lejon./Hen lärde sig riva sitt byte, /människor blev hens (?) rov. Men folken bådades upp mot henom. (?) /Hen fångades i deras jaktgrop…” etcetera.
Hackspettspråk
Det finns förvisso språk, till exempel finskan, med ett enda könspronomen. I finskan, som jag något behärskar, ordet ”hän”. Men tillfällen då detta krånglar till det hela uppträder lika ofta som det skulle underlätta. För övrigt är ju finskan ett slags hackspettspråk, svårbegripligt och svårlärt för svenskar. Om en finne till exempel förklarar sin kärlek till hustrun på sitt tungomål, skulle detta av en svensk kunna uppfattas som klagomål över maten.
Objektsformen
Ett par frågetecken förekommer i bibelcitatet ovan. Det beror på att språkförnyarna inte riktigt är överens om objektformerna. Ska det heta ”hene” och ”henom”? Jag har googlat på ordet ”hen”, som ger över 5 000 träffar, men inte fått klarhet i den detaljen.
Men Allfåns hen är ju som hen är hen.