Det var fint väder i Göteborg i söndags. Därför var många barn ute och lekte i Biskopsgården när någon vid 13.30-tiden öppnade eld mot ett flerbostadshus. Det framstår som ren tur att ingen träffades. Polisen är rädd att allmänheten ska komma till skada i det pågående gängkriget.
För skotten i söndags var sannolikt ett försök till vedergällning för dödsskjutningarna i onsdags. Vid tiotiden på kvällen sköts två män, 17 och 28 år gamla, ihjäl i Biskopsgården. De var båda kända av polisen, som betraktar morden som gängrelaterade. Bara i år har det skett ett 30-tal skottlossningar i Göteborg.
När någon öppnar eld bland lekande barn har något gått mycket snett. Både polis och politiker i Göteborg visade också sin oro vid ett krismöte på måndagen.
Idéerna om hur man ska stoppa gängkriminaliteten rör sig om både ingripande och direkta respektive förebyggande och långsiktiga åtgärder. Att skärpa straffen för mord, våldsdåd och innehav av illegala vapen, liksom att öka polisnärvaron i de berörda stadsdelarna var önskemål från flera politiker. Boende i Biskopsgården sade till medier att de vill ha fler övervakningskameror.
Men alla är inte överens om att polisnärvaro är av godo. En företrädare för förortsorganisationen Pantrarna (besläktad med Megafonen, som blev rikskänd under Husbykravallerna i Stockholm) sade till Sveriges Radio att det som behövs är ”mindre militarisering av förorterna, vi behöver inte mer poliser”. Pantrarna vill inte heller uppmana sina medlemmar att ge tips till polisen om de har information om skottlossningarna.
Trots denna fientliga inställning till polisen vill vissa ge Pantrarna en framträdande roll i det förebyggande arbetet mot gängkriminalitet. Det är naivt. Att förebygga gängkriminalitet bör handla om en skola där ingen elev tillåts falla mellan maskorna, och en arbetsmarknad där även unga utan toppbetyg och nätverk kan få jobb. Polisfientliga attityder lär däremot inte motverka gängens rekrytering, utan tvärtom underlätta den.
En förbisedd aspekt av de kriminella gängens rekrytering verkar vara pengarna. Polisen och gängforskaren Amir Rostami berättade i Studio Ett (5/9) att medlemmarna i dessa ungdomsgäng betalar en ”medlemsavgift” på cirka 1 500 kronor i månaden, och att den som vill hoppa av måste betala mellan 50 000 och 100 000.
Få ungdomar som lever ett icke-kriminellt liv och pluggar eller har ett vanligt jobb kan skaka fram 100 000 kronor. Summan avslöjar att pengarna man kan göra på en kriminell karriär är så stora att standardlösningarna – fritidsgårdar, lärlingsutbildningar och anställningsstöd – kanske inte är tillräckliga. De unga män som söker spänning, status och snabba cash i gängen kanske inte lockas av ett LO-jobb med halvdåligt betalt?
Rättsväsendets arbete bör därför inte bara handla om att gripa och straffa gängmedlemmar som gör sig skyldiga till våldsbrott. Man bör också sätta eko-utredare på att strypa pengaflödet till gängen. Utan snabba cash blir det kriminella livet mycket mindre lockande.