Fy fan vad vi är bra! Det är sannolikt den vanligaste termen i hela landet under slutet av maj och början av juni. Den skanderas från lastbilsflak, hökärror, innekrogar och uteställen.
Glädjen som uttrycks av alla de unga människor som lämnar gymnasieskolan bakom sig går inte att ta miste på. Gott så, fira bör man när tillfälle ges och måttfullhet har aldrig varit ungdomens signum.
I boken Självklart, Sune från 1986 beskrivs en annan skolavslutning. Sune går då i årskurs två och ska under ceremonin sjunga Idas sommarvisa. Han har problem med att komma ihåg vad det är som blommar, men tror sig komma på det och fylld av tillförsikt sjunger han för full hals "Jag gör så att koskiten blommar".
Vad som i boken visar sig vara ett effektivt sätt att lösa de många spänningar som figurerade är, om än fortfarande något burdust, en tämligen adekvat beskrivning av vad som kommer att krävas av de som nu går ut gymnasiet.
Ungdomsarbetslösheten är fortsatt hög.
Alla partier vet om det och de är förvånansvärt ense om att anledning till det är en form av strukturell diskriminering. Arbetsmarknaden i Sverige är uppbyggd på ett sätt som värnar om dem som befinner sig på den. Höga trösklar har medvetet skapats för att öka tryggheten för dem med arbete, vilket skett på bekostnad av dem som står utan egen försörjning. Det är förhållandevis okontroversiellt.
Märkligt nog uppstår kontroversen först när något parti kommer med förslag på att bryta ned de barriärer som omgärdar arbetsmarknaden.
Ett exempel på detta är Centerpartiets kamp för sänkta ingångslöner.
Det är ett förslag om inte skulle sänka den genomsnittliga inkomst en människa har under sitt liv, utan bara sprida ut den mer.
Unga människor har inte samma levnadssituation som äldre utan klarar sig på en mindre lön. Det finns också en rimlighet inbyggd i tanken att den utan erfarenhet tjänar mindre inledningsvis för att sedan, i takt med att ens förmåga bevisas genom arbete, successivt tjäna allt mer.
I och med att fler tidigare kommer in på att arbetsmarknaden skulle med viss sannolikhet den genomsnittliga inkomsten över ett arbetsliv öka och därmed både göra individen rikare och förse det offentliga med mer resurser att omfördela.
Detta till trots är vad som uppfattas som den svenska modellen helig i alla sina beståndsdelar. Att beskriva den svenska arbetsmarknaden som perfekt när den bevisligen har stora utlåsningseffekter är dock som bäst oansvarigt.
Det är heller inte en fråga som enbart berör unga och invandrare, även om det är dem som drabbas direkt.
Samhället är beroende av att så många som möjligt arbetar och finansierar allt som vi vill ha av det offentliga.
Så när nästa studentflak passerar, fundera en stund på vilken verklighet de möter och varför vi envisas med att bevara den just så. För vi kan göra något åt det om vi vill.