Krönika
Om någon vecka ska vi alltså igång med att fatta beslut i ett nytt årtionde. Vad kommer prägla 20-talet? Både på internationellt, nationellt och lokalt plan ser jag sådant som skrämmer och stundom tar uppgivenheten över.
Mina barn har klimatångest. Vi och generationerna före bär ett tungt ansvar. Klimat- och hållbarhetsfrågor kommer vara nödvändigt fokus för politik på alla nivåer. Jag önskar att vi hittar nya sätt där medborgare, näringsliv och makthavare kan ingå någon form av handslag, så att politiker vågar stå upp och fatta de tuffa beslut som krävs. När varje nödvändigt vägval gör att partier riskerar att inte få röster vid nästa val kommer besluten inte att vara tillräckligt offensiva. Något nytt krävs.
Eva Bofride på Gotlänningen skrev i går igen att vi från oppositionen borde tagga ner. Hon påstår igen att vi är emot samarbete över blockgränser. Det är felaktigt och osanning. Däremot har vi i viktiga och avgörande frågor, som till exempel Region Gotlands ekonomi, inte vid något tillfälle blivit tillfrågade utifrån någon vilja från Alliansminoriteten att hitta en gemensam väg. Det borde vara i styrets intresse att söka överenskommelser för stabilitet. Nu har de sitt sparpaket på 200 miljoner över tre år som de förhastat fattat beslut om. Detta helt utan att ha någon aning om hur det kommer slå mot verksamhet, medarbetare och gotlänningar. Redan ser vi hur det slår mot barn och äldre. Hur ytterligare privatisering av vår gemensamma välfärd är Alliansens lösning. Hur viktiga vuxenutbildningar läggs ner eller riskerar att inte starta. Vi vet att kostnaderna kommer öka någon annanstans samtidigt som vägarna till jobb minskar. Det när kompetensförsörjning är vår största utmaning. Beslut kring folkhögskolan slår hårt mot individer och direkt mot landsbygden. Vi har sett Alliansen säga nej till att säkra upp arbetet med barnkonventionen som nu är lag och hur styret chockhöjer priset på färdtjänst så att ojämlikheten ökar. Att gotlänningar ska ges samma förutsättningar för deltagande i jobb- och fritidsaktiviteter tycker uppenbarligen inte Alliansen.
Nej. Det är oroligt. Jag är rädd för att dåliga beslut som tas nu ger sämsta tänkbara förutsättningar för oss framgent. Två chefer säger upp sig inom primärvården. Förutsättningarna att klara uppdraget är orsaken. När pengar ska sparas går det ut över medarbetare. Färre ska göra mer. Här ser jag att vi riskerar att förlora morgondagens arbetskraft. Som ö-region vet vi att tappar vi en tappar vi ofta hela familjen och har man en gång flyttat är det svårt lockas tillbaka. Jag är orolig. Därför pratar vi om det. Andra politiska vägval är möjliga att göra. Vi hade valt annorlunda.