Budgetprocess kan förefalla vara ett tråkigt ord. Få vet vad det ens handlar om. Det är nämligen det tillvägagångssätt som finns i riksdagen för att rösta fram statens budget.
Sedan 90-talets början har processen för budgetar varit på det sätt som den är, eller bör vara, nu. Det är att regeringen lägger en budget och det gör även oppositionens partier. Det kan de göra var för sig eller några tillsammans om de förhandlat med varandra om det.
Sedan röstas det om partiernas budgetar. Det görs från mellan det minsta partiets och näst minsta partiets budgetförslag och så vidare. Till slut står valet mellan regeringens budget och det största oppositionspartiets (samarbetande oppositionspartiernas) budget.
Partier som sett sin budget förlora röstar inte i omröstningarna efter att det egna förslaget har fallit. Så har praxisen varit. Det möjliggör för Sverige att ha minoritetsregeringar.
Att budgetprocessen bör vara som det beskrivits här är också för att inte statsfinanserna ska underfinansieras. Detta genom att riksdagen röstar fram en budget med andra utgifter och intäkter än vad regeringen har i sitt förslag. Sker det så kan inte regeringen ta ansvar för det och måste antingen göra ändringar så snart det går i en kompletterande budget.
Eller så måste regeringen avgå om en budget som riksdagen antagit som inte är regeringens är för mycket annorlunda.
Sverigedemokraterna började bryta mot praxis. Det partiet röstade på de fyra allianspartiernas budgetförslag hösten 2014. Den nya rödgröna regeringens budget förlorade då.
Samma sak skedde hösten 2018, när SD röstade på ett budgetalternativ från M och KD som fick 154 röster mot regeringens som maximalt kunde få stöd från 144 ledamöter från S, MP och V. C och L lade ned sina 51 röster. Det var innan januariavtalet.
Partier i opposition kan gå ihop om ett budgetalternativ. Så skedde hösten 2014 med de fyra i alliansen och hösten 2018 med M och KD. Regeringen hade i båda fallen chans att vinna omröstningen om praxis hållits om bara de partier som förhandlat med varandra om budgetalternativ röstat på sitt gemensamma förslag. Men SD höll sig inte till praxis utan röstade så att den S-ledda regeringens budget förlorade.
I höst riskerar regeringen att inte få igenom sin budget. Regeringen har 116 mandat. Om den lägger en budget som är förankrad hos V blir det 143 mandat i stöd. Och om det är med i stället C är det 147 mandat i stöd. I alla tre fallen, regeringen ensam, med V eller med C, är det mer än stödet för ett budgetalternativ från M och KD på 92 mandat eller ett med även L på 112.
Men om SD röstar för en budget från M, M+KD eller M+KD+L riskerar det att bli den som blir Sveriges budget. M och SD har 132 mandat. En budget som av regeringen är förhandlad med V eller C kan dock vinna över det.
Det går antagligen inte att förmå SD att rösta bara på sin budget och sedan inte rösta på andra budgetalternativ, vilket varit praxis. Partiet har ju brutit mot det två gånger.
Men om vardera av högeroppositionens tre partier, M, KD och L, lägger egna budgetar kan inte en budget från M vinna över regeringens budget om den har förhandlats fram med C eller V även om SD röstar på M-budgeten.
Om M, KD och L vill värna budgetprocessen och att Sverige ska kunna styras av minoritetsregeringar bör de bara lägga partibudgetar i höst när de vet att SD sannolikt röstar för en M+KD- eller M+KD+L-budget.
Om M, KD och L lägger en gemensam budget och hoppas att den vinner med även SD-stöd blir det inte bara regeringskris. Då måste frågan om ändringar i författningen tas upp för då kan inte Sverige ha minoritetsregeringar av det slag landet har haft hittills.
Värnar M, KD och L en ansvarsfull budgetprocess lägger de bara partiegna budgetar i höst och bjuder inte SD eller sig själva på chans att åsamka regeringen ett stort nederlag med i så fall kris för kommande budgetprocesser och för författningen.
M, KD och L bör förstå allvaret i det praxisbrytande beteende som SD har i röstande om budget. Ta exempelvis om det blivit en Kristerssonregering med M, KD och L på 112 mandat som SD med 62 mandat röstat fram och kanske en ledamot till, exempelvis från C så det blivit 175. Då hade den regeringen lagt en budget med säkert stöd bara från M, KD och L.
Om SD då blivit missnöjda med att de inte blivit lyssnade på hade SD kunnat rösta på S-budgeten som då hade vunnit med 162 röster. Och frångås praxis helt hade ju V, C och MP kunnat rösta på S-budgeten, som då hade kunnat vinna även om SD röstat på en M+KD+L-regerings budget.