2012 har varit ett besvärligt år för Indien.
I slutet av juli kollapsade elförsörjningen. 700 miljoner människor i 21 av landets 28 delstater blev utan ström.
Strömavbrottet lade sordin på tio år av prognoser om Indien som nästa supermakt. Här var ett skriande tydligt exempel på bristerna i infrastrukturen – i bred bemärkelse, från energiförsörjning till utbildning.
År 2030 beräknas Indiens befolkning gå om Kinas, med nu 1,3 miljarder. Ungdomar kan vara en tillgång. Men då måste Indien förmå vårda denna tillgång.
Annars kan folkökningen bli en katastrof, säger Banashri Bose Harrison, Indiens ambassadör i Sverige, när hon deltar i ett seminarium i regi av Folk och Försvar om ”Indiens strategiska säkerhet.”
”Vi vill att världen ska vända sig bort från begreppen makt och supermakt. Vi vill att Indien ska spela en roll inte bara för att vi utgör en så stor del av mänskligheten utan för att vi uppträder ansvarsfullt.”
Så sammanfattar ambassadören Indiens ambitioner i världen.
Ett sätt för Indien att visa sitt ansvar är att stärka sin krigsmakt.
Indien är bland de tio länder som har störst militärutgifter. Men de uppgår bara till en tredjedel av det mycket rikare Kinas och är 25 procent mindre än Frankrikes och Storbritanniens.
Indien är värdens största vapenimportör, och därmed en marknad det tävlas om.
På 1980-talet ledde svensk-indiska vapenaffärer till allvarliga problem för regeringarna i respektive land. ”Bofors” blev bland politiskt intresserade indier en synonym till korruption.
Nyligen framkom att svenska vapen som levererats till Indien hade dykt upp i Burmas krigsmakt och användes i kampen mot etniska rebeller.
Rätt eller fel – att de fanns där är logiskt, eftersom Indien (för att främja mänskliga rättigheter) hållit kontakten med Burma även när dess regim bojkottades av väst.
Dessutom har Indien problem liknande Burmas med ofta etniskt baserade rebeller som utmanar nationens sammanhållning.
Indien vill, precis som Sverige under och efter andra världskriget, trygga tillgången till vapen med produktion inom landet. Även svenska intressen vill då gärna vara med, konstaterar Lars-Olof Lindgren, till 2007-2012 svensk ambassadör i Indien och nu chef för Saabs verksamhet där.
Det underlättar för Indiens vapeninköp i väst att landet är en demokrati. Men ett problem är alla konflikter i regionen Indien varit inblandat i.
För att inte tala om fattigdomen.
En fjärdedel av befolkningen, över 300 miljoner människor, listas som fattiga, med i snitt mindre än motsvarande en amerikansk dollar för det dagliga uppehället.
Det kan upplevas finnas en hel del mera angeläget att satsa på än kanoner – och kärnvapen, särskilt som Indien alltsedan tillkomsten 1947 haft omsorg om de fattigaste på dagordningen.
Ändå kan satsningen på militären betecknas som ett uttryck för ansvarskänsla.
För utan militär styrka, förmåga att hävda sig vid landets delvis oklara gränser, är det svårt att se att centralmakten i New Delhi den indiska staten skulle respekteras av grannländerna – och sina egna medborgare.