Svårsmält valresultat i Turkiet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det står nu klart att det regerande partiet behåller sin majoritetsställning. Enligt den preliminära mandatfördelningen säkrar det islamiskt rotade Rättvise- och utvecklingspartiet AKP 341 av 550 parlamentsplatser.
Två andra partier klarade sig över tio-procentspärren. Det socialdemokratiskt nationalistiska CHP och det renodlade nationalistpartiet MHP.
För AKP innebär resultatet en mindre nedgång sedan 2002. Samtidigt överträffar resultatet de mest optimistiska kalkylerna. Många menade nämligen att Kontinentaleuropas skepticism till Turkiskt EU-medlemskap skulle gynna den EU-kritiska oppositionen. Liksom den av USA tolererade PKK-gerillans närvaro i Irak.
AKPs seger har hälsats med glädjeyttringar från många västerländska kommentatorer. Bland annat Fredrik Reinfeldt, som på måndagen talade hoppfullt om "demokratisk fördjupning" och "fortsatta politiska och ekonomiska reformer".
Att en islamistisk seger välkomnas på det sättet, kan verka paradoxalt. Förklaringen ligger i Turkiets speciella partipolitiska landskap och historia.
Det moderna Turkiet bildades ur det sönderfallande osmanska imperiet, 1923. Landets första president var officeren Mustafa Kemal Atatürk, kallad "turkarnas fader", som förde Turkiet närmare väst. Han försvagade islams ställning, till exempel genom att avskaffa alla religiösa ämbeten.
Sedan dess styrde den sekulära eliten länge Turkiet, i samråd med militären. Och det är i denna tradition som Turkiets nationalistiska opposition är rotad.
Det moderata islamistiska AKP har större folklig förankring än nationalistpartierna. Samtidigt står man för en mer västvänlig och modern hållning. Medan den nationalistiska oppositionen säger sig värna om Turkiets självständighet och egenart.
AKP har varit pådrivande vad gäller ekonomiska liberaliseringar och EU-medlemskap. Oppositionen har motsatts sig marknadsreformer och argumenterat för en invasion av norra Irak.
Många hoppas nu att AKPs exempel skall uppmuntra en demokratisk utveckling i auktoritära muslimska länder. Och där förutsättningarna i form av en nationell gemenskap och stabila politiska institutioner finns kan detta mycket väl inträffa. AKP hjälper samtidigt till att balansera den ohälsosamt fanatiska ateism som präglat den turkiska staten under många år.
Men utvecklingen är inte helt oproblematisk. Flera bedömare har talat om en reell risk att islamisternas allt starkare ställning skapar en situation, där ökad religiös tolerans slår över i ett nytt religiöst förtryck.
Paradoxalt nog kan Europavänliga AKPs valframgångar därför försvåra ett Turkiskt EU-medlemskap.
Så visst går det att svälja AKPs valseger. Men inte utan att hålla sig för näsan. Och då ökar risken att man biter sig i tungan.