Det finns ett väldigt engagemang från de flesta gotlänningar i gotländska frågor. Är det något som inte stämmer, eller något som borde förbättras finns det många engagerade och diverse uppror och insamlingar upprättas i flera frågor. Det är bara läsa insändarsidorna i tidningen, det är fullt med folk som tycker till om högt och lågt och framförallt lokalt. Men det stannar inte där, färjetrafiken får halva Gotland att gå man ur huse och demonstrera mot höjda priser och långsam trafik.
Det tragiska är bara att det aldrig händer något. Just färjefrågan illustreras så exemplariskt av Per-Olof Grymlings i dag. Det är en fråga som upprört och engagerat människor på ön i nästan ett halvt sekel och om ytterligare ett halvt sekel kommer det med alla sannolikhet fortfarande vara lika aktuellt. Det är väldigt synd att detta starka engagemang så sälla leder någon stans. Och det är inte bara färjetrafiken det handlar om.
Det digitala lättsökta arkivet på GT går tillbaka till år 2000 ungefär och flera av frågorna som skrivs om idag var aktuella redan då. Någon som hört att ringmuren behöver pengar? Att det är svårt att veta vem som är finansiellt ansvarig? Inget nytt under solen alltså. Det har varit en diskussion om vem som ska betala enda sedan 1995 när muren kom med på världsarvslistan. Hur många gånger det än påpekas att det behövs mer pengar och bättre möjligheter att bevara muren händer det ändå aldrig tillräckligt. Tyvärr kommer antagligen debatten att fortsätta ett bra tag till.
Ett annat ämne som varit aktuellt en bra tid är parkeringsavgifterna. Det verkade inte spela någon roll att det upprörde folk redan 2002 för nu är det infört året runt i Visby i alla fall. Utöver det har folk varit upprörda och kritiserat F-huset sedan 1990-talet och som varit dåligt enda sedan det byggdes på 70-talet. Kvar står det och undervisning ska bedrivas. Blir spännande att se om beslutet att riva det kommer att infrias eller om det kommer fortsätta vara en diskussion.
Varför händer det aldrig något? Varför lyssnar ingen? Det är imponerande att människor fortfarande orkar engagera sig när det så ofta innebär att driva en fråga i decennier. Men till slut kanske det kommer, beskedet om att någon lyssnat och gjort något. Det borde däremot vara mer regel än undantag, speciellt med en så engagerad befolkning.